Det tog ett bra tag att sig hit. På högen låg Bowies nya, Webb Brothers, The French och den där EP:n med Reverend Big O. Men icke. Jag ratade till och med Buck 65, ”Talkin' Honky Blues”, men lugn, den kommer nästa gång. Ville inte. Orkade inte. Jag ville ju svepas bort, ruskas om, tryckas […][...]

Himlen var vidöppen och jag fick hårsprej i ögonen och den som någonsin fått Björn Axén-hårsprej i ögonen vet att det inte är att leka med. Men vi gick inte hem. Vi var ett par dumdristiga hundra som trotsade det ösande regnet den kvällen i Stockholm för att se om den omsusade irländaren kunde leva […][...]

Det finns så många ställen att börja på att det är bara att välja och vraka. Man kan börja med att gå hela vägen tillbaka till 1926. Virginia, den legendariska The Carter Family, pionjärer inom bluegrass och antikvariecountry. Absolut inte först, långt ifrån störst, men vad man gjorde var att inkorporera sitt eget sound i […][...]

Så här är det, så var det och så kommer det alltid att vara: Ju större ljud, desto större emotionell effekt. Och ju naivare texter, desto större emotionell effekt. Alla vet det. Phil Spector visste det. Brian Wilson visste det. Andrew Lloyd Webber vet förmodligen det, men har ingen aning om vad han ska göra […][...]

Jag visste det. Jag visste det. Jag visste det. Det var inte så att jag bara kände det på mig, det fanns alldeles för många tecken som pekade på det för att det skulle gå att avvisa som bara en magkänsla. Som till exempel att jag fick June Carters postuma album i brevlådan häromdagen. Som […][...]

Ibland behöver man påminnas. Det började med att jag skrev en recension och först skrev jag om The Raveonettes och sen skrev jag om The Cash Brothers. Men det kom till slut att handla om Paul Heaton. Geniet, misantropen, excentrikern, barflugan Paul Heaton. Åh, så jag älskar Paul Heaton! Det började med en diskussionstråd i […][...]

I begynnelsen var ”Nebraska”. Och Gud såg att hans verk var gott, så han lät två kanadicker spela in en låt som hette ”Nebraska”, som inte var en cover på men en regelrätt hyllning till New Jersey-sonens mästerverk. ”Nebraska” handlade om ”Nebraska” och handlingen, känslorna och stämningen i de båda löpte parallellt med varandra och […][...]

”Det är så rått, rent och primitivt att det får Lars von Triers filmer att framstå som Jerry Bruckheimer-produktioner”, skrev jag, Kristofer Ahlström, när jag, Kristofer Ahlström, prostituerade mina åsikter. Om du var där, på Hultsfred alltså, och råkade snubbla över festivalens programblad så finns chansen att du läste ovanstående stycke. Det var nämligen där […][...]

Neil Young och Margit Sandemo? Tja, varför inte? För någon som alltid förskjutit förutsägbarhet och lirat allt från elektroknasiga Devo-pastischer till brylcremerock (och detta under samma år) via nyswing och protogrunge till Booker T-drivna Stax-orgien på fjolårets ”Are you passionate?” är det alltid det där om hur det låter den här gången som är den […][...]

Om det fanns en brottsofferfond för artister som drabbats av musikjournalisters otymplighet skulle Damien Jurado kunnat köpa en swimmingpool i veckan. Bara en sådan inledning borde gett ett ordentligt klirr i kassan. Jag var förmodligen för ung, eller snarare så var mina intressen riktade åt annat håll, men för ungefär tio år sedan skrev Jan […][...]