Jag vet inte.
Kanske borde jag inte ens uttala mig – vi är ju, trots allt, inte ens halvvägs – men det tycks mig som om det blir en oväntat torftig musiksommar som avlöser den kanske hetaste skivvåren de senaste fem, nej, tio åren.
Kolla bara:
Stockholm Calling?
En promotionmässa för telecombranschen halvhjärtat förklädd till popfestival.
Hultsfred?
Recept: bortse från i princip alla intressanta artister som släppt en skiva under våren. Boka resten. Låt TV-bevakningen skötas av reklampelare för JC-fascism.
Kalas-turnén?
Michael Jackson-allsång med Dogge och en genetisk Kajsa Mellgren-xerox.
Och Folkparksmaffian med GES, Ledin och Carola tänker jag inte ens nämna.

Jaja.
Ni förstår att man hoppar ju inte jämfota direkt.
Så till Accelerator – The Big One.
Om man vill fortsätta på den cyniska linjen: anglofil mediehysteri i åttatimmarsformat.
Om man vill sudda bort sin sura min: den enda svenska festivalen, jämte Popaganda, som faktiskt bemödat sig med att göra sin läxa, läst sina Q och BANG och hängt på pitchforkmedia och dekorerat hela kontoret med DFA-stickers.
Typ.
Det är alltså fjärde upplagan av ambulerande rockfestivalen och enligt arrangörerna är det – inte helt oväntat, kanske – också den vassaste hittills.
Igen.
Och, tja, varför inte?

Om man bortser från att vissa band bara dyker upp i somliga av städerna (kom igen nu, alla på en gång: The Warlocks till Stockholm! The Warlocks till Stockholm!) och det inte helt nyktra beslutet i att lägga hela schabraket mitt i en arbetsvecka så kan det mycket väl vara så.
Jämför bara mot förra årets bokningar:
Interpol – … And you will know us by the trail of Dead.
The Kills – Yeah Yeah Yeahs.
The Concretes (eller, för den delen, Bonnie ”Prince” Billy) – Cat Power.
Accelerator 2003 – Accelerator 2002: 3-0.
Så långt, så gott.
Återstår bara att se om verkligheten kan leva upp till hypen.
Jag gillar i alla fall oddsen.