När jag slängde i Green Carnation i CD-spelaren hemma blev jag förvånad. Mest på grund av att Adam på Club Assault pratat om dem och de genrer han rör sig mest i, som jag bedömt det, har varit obskyr, avant-garde black metal. Att flera av medlemmarna i Green Carnation också hört hemma i In The Woods gjorde mina misstankar starkare.

Green Carnation rör sig inte i de ovan nämnda regionerna. Green Carnation spelar inte black metal, eller skrevrock heller för den delen, trots att de är norrmän, om man vill döda fler fördomar.

Green Carnation rör sig tidsmässigt mellan den senare delen av 1970-talet och några år in på decenniet efter. Progressiv heavy metal skulle jag använda som benämning om jag var tvungen att placera dem i ett fack. Ett gäng som Opeth är svårt att bortse från i det sammanhanget, även om Green Carnation börjar någonstans runt ”Damnation” men aldrig ens kommer i närheten av hårdheten som Opeth stundtals kan vräka ur sig. Det är sorgset och melankoliskt, men aldrig rasande eller ens förbannat.

Sorgligt nog är det där Green Carnation faller lite tycker jag. De hamnar i en mittfåra, går aldrig över gränsen till hårt och utbrotten som skulle kunna infinna sig uteblir. Man blir blåst på konfekten.

Där, och i de lägen där sången tenderar att låta väl likt Tobias Sammett, faller skivan. Power metal-tendenser ska i regel hållas kort, så även här.

Skall man droppa mer influenser som jag tycker mig höra är Pink Floyd ett namn tillsammans med Evergrey och de mer progressiva tendenser som ibland infinner sig på Bruce Dickinsons senaste sologiv ”The Chemical Wedding” användbara. Låten ”King In Crimsom” härjar exempelvis lite som ett hemsökande spöke i början på inledande ”Crushed To Dust”.

Antagonister skulle kunna kalla det här gubbrock. De människorna har nog inte satt sig in i musiken riktigt, utan finner där en smidig utväg genom att kritisera skivan på det sättet. Andra skulle kalla det musik för musiker. Jag undrar vad det är för fel på det. Välspelad musik som framförs på ett bra sätt är aldrig fel. Och det gör Green Carnation.

Betygsmässigt är det väldigt svårt att bedöma den här skivan, varför jag rekommenderar er att inte fästa er vid betyget så hårt. Anledningen är att jag känner att jag måste vara i rätt sinnesstämning för att ta till mig skivan. Det är som sagt sorgset och melankoliskt, men ofta vill jag ha de där utbrotten som gör att saker och ting lättar. Nu blir det i värsta fall lite som med Belle & Sebastian, man vill bara utbrista i ett ”gaska upp dig!”.

De absoluta höjdpunkterna finner jag i de sista spåren på skivan, ”As Life Flows By” och ”Rain”. Visst finns det andra höjdpunkter också, men som helhet skulle jag vilja säga att det är de låtarna som är bäst.

Läste någonstans att Green Carnation är nåt för dem som inte bara vill ha sin hårda rock pissförbannad och skitsnabb, utan är beredda på lite lugnare och mer allvarsamma tongångar. Känner du igen dig där, passar nog Green Carnation dig.