Omslaget till den här plattan ser ut att båda gott. En sorgsen kvinna med ögonbindel och svart, gothig klänning står på stranden vid ett stormigt hav. I famnen har hon en violin. Jag får naturligtvis en mängd associationer till Nightwish, Within temptation, Epica och liknande symfoniska metalband som kröner min skivsamling. Att Sonata Arctica och […][...]

Jag brukar bli smått orolig när ordet ”fuzzigt” används i musikbeskrivningar. Ofta kan det nämligen innebära knarkiga, sjösjukt psykedeliska irrfärder i gitarrpåminnande ljudlandskap, sällan med urskiljbara refränger. Så är dock inte fallet med Örebros stonersöner Truckfighters, som än en gång levererar en mäktig komposition av groovigt betongtungt jammande och medryckande taktarter. Befarade plagieringar från närbesläktade […][...]

Det jag tycker om mest med proggressiv metal är hur den likt ett matrix-piller nästan suger in en i ett parallellt universum med sina spännande oförutsägbara ljudlandskap och vindlande passager av atmosfär och tyngd. Låtarnas längder är ofta extremt överdimensionerade vilket gör att man kan stanna i eskapin i stort sett hur länge som helst. […][...]

Jag har hört Hellyeah kallas för groovig sydstatsdoftande förfest-metal. Jag har hört dem kallas Den nya ultimata metal-supergruppen. Många amerikanska tidningar har kallat deras debutplatta för den bästa som släppts 2007. Via skivomslag och övrig merch har mina förhoppningar ytterligare triggats. Med en ikonografi fylld av klassiska sydstatsattribut, som lastbilar och cowboyhattar, och bandet som […][...]

För två år sedan betraktade många Nightwish som besegrade av sina motgångar. Efter en uppslitande separationsprocess och ett par offentligt publicerade avskedsbrev sades det att bandet hade förlorat sin själ. Det var ganska korttänkt, för trots sin blygsamhet är det Tuomas Holopainen, keyboardist och textförfattare, som är drivande kraft och kreativ mastermind i Nightwish, såväl […][...]

1667 var Paradise Lost ett episkt diktverk skrivet av poeten John Milton i dåtidens puritanska England. 2007 är det en skiva av det progressiva metalbandet Symphony X från New Jersey. Inte helt förvånande är de fatalt olika verkens teman ganska likartade; Miltons diktverk handlar om kampen mellan helvete och himmel, Gud och Satan (den sistnämnde […][...]

Jag hade mycket länge gått omkring i gråtmilt överlyckliga drömmar om hur den mytomspunna Roskildevisiten skulle te sig. Först resan, som skulle bli en behaglig bussutflykt med påföljande mjuk nedskuttning på de danska, frodiga ängderna där tjocka, muntra danskar hjärtligt skulle hälsa oss välkomna som landsmän (Skåne är ju, typ, bara en förlängning av Danmark). […][...]

Jag minns hur jag förälskade mig i Scorpions. När jag var mycket yngre, ungefär förra sommaren, tipsades jag om att nämnda bands liveinspelning Tokyo Tapes var en omistlig lyssningsupplevelse för varje sann hårdrockare. Mina första möten med flera av låtarna på denna skiva blev faktiskt närmast religiösa minuter. Dessa sjuttiotalsdoftande, distiga men sköra mästerverk var […][...]

Raised Fist -Bäbisblå? Ska du ha en bäbisblå tröja på en ärkemetalfestival?! Min inställning till min hiphopsälskande fotograf Pontus klädval inför Metaltown är minst sagt tveksam, trots att han hävdar att han kommer att smälta in för att den ”har gotiskt typsnitt på t-shirten”. (En rapgruppslogga). När vi beger oss ut i den försommarklara Göteborgsluften […][...]

Det är något som fascinerar mig med svenskt power metallsmide. Marknaden sprutar ur sig färglösa, europeiska powermetalband med likartade texter där de enda orden på engelska textförfattaren verkar behärska är sword och dragon; man befarar nästan att genren börjar glida in i samma urvattnade tillstånd som den sönderplagierade göteborgsdödsen. Som kontrast till det här har […][...]