dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Symphony X: Paradise Lost
Paradise Lost (cd) Symphony X
2007
Inside Out/BOR
6/10

Religiösa arketyper och skaläventyr

1667 var Paradise Lost ett episkt diktverk skrivet av poeten John Milton i dåtidens puritanska England. 2007 är det en skiva av det progressiva metalbandet Symphony X från New Jersey.

Inte helt förvånande är de fatalt olika verkens teman ganska likartade; Miltons diktverk handlar om kampen mellan helvete och himmel, Gud och Satan (den sistnämnde är faktiskt protagonist i Miltons verk), och intressanta filosofiska problem såsom teodicéproblemet. Symphony X senaste produktion lånar en hel del känsla och bombastisk ödesdigerhet ur sextonhundratalsverket och låter de urgamla arketyperna utgöra metaforer för modernare problem och självbiografiska upplevelser (ormen i paradiset, Adam och Eva, etc). Effektfullt, om än ganska slitet tema på en metalskiva. Jag undrar vad som fått ett av hårdrockens huvudteman att bli just kristendomens kamp mellan gott och ont! En del av det fina med symfonisk och progressiv metal är just fusionen av episka, historiska inslag och modern blixtrande teknisk färdighet. Invävda i urgammal magi förvandlas de ganska ordinära vardagsproblemen till något episkt och heroiskt.

En skön distig gitarrpuls för mig in i titelspåret Oculus ex inferni och jag behöver inte vänta länge på det tunga artilleriet. Mäktigt är bara förnamnet när de rullande congatrumliknande baskaggar, hjärtskärande flickkörer, stråkar och ljuvligt rena gitarrfills bygger upp ett intro värdigt en fantasyfilm. (Hm, en passage påminner misstänkt mycket om Batman-vinjetten). Jag ser nästan framför mig hur låtskrivaren och gitarristen Michael Romeo frenetiskt står och dirigerar komporkestern och musikerna för att pusha fram rätt mängd intensitet. Sedan följer Set the world on fire som är en ganska utdragen historia, jag kommer nästan på mig själv med att längta efter ännu mer symfonisk atmosfäriskhet emellanåt – lite för många progmetalklyschor betas av, transportsträckor av vindlande skaläventyr och rent manglande framkallar ett par gäspningar. Russel Allens standard power metal-röst gör sig faktiskt bäst i de mer melodiska, smäktande partierna, med en pianoslinga och ett åttiotalsdoftande solo i bakgrunden. Jag kan inte låta bli att jämföra honom med sin lookalike Tom S Englund i Evergrey, som har rätt mycket mer nyansrikhet och färgstarkhet i sin stämma.

Orientalisk magi genomsyrar The walls of Babylon och sådant blir ofta fördjävla snyggt i power metal, symfonisk metal och prog metal – lyssna på Evergreys två första plattor, Nightwishs The siren…det är en mästerlig fusion som sällan föder annat än behagliga rysningar längs ryggraden.
Jag tycker om när musiker ur genrer som vanligtvis inte är så intresserade av lyrikbiten utmanar sig själva och hoppar över stereotypa klyschtexter till förmån för något med substans och känsla, precis som Symphony X gör.

Looking down from ethereal skies
Silent crystalline tears I cry
For all must say their last goodbye
To Paradise…
Say goodbye, goodbye, hold on!

Om de bibehållit atmosfäriskheten och det symfoniska som är lysande på somliga spår, och kanske vävt ihop det med en något mer innovativ teknisk tyngd, så hade skivan blivit jämnare. Nu blir det lite för mycket transportsträckor för att hålla järngreppet om mitt intresse hela den långa, pretentiösa timmen ut.

Publicerad: 2007-07-20 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-20 00:20

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4230

9 kommentarer

Woh, rena DN-texten med alla svåra ord. Men det funkar för mig. ”Atmosfäriskhet”? Haha.

Medlem 2007-07-20 10:19
 

fatalt olika är ett roligt uttryck.

Mr. Kite Medlem 2007-07-20 11:43
 

Långt mer bombastiskt än en DN-text…

Anna Oregistrerad 2007-07-20 12:52
 

Ja bah asså hallå jag fatta noll.

Ojämn skiva. 5/10 får det bli.

El Burro Grande Oregistrerad 2007-07-21 15:32
 

Ännu en i raden av recensenter som tycks veta bättre än artisten hur de ska framföra sin musik. Otroligt

Medlem 2007-07-25 17:10
 

Vilken hemsk receison. Varför tror usla skribenter att deras texter blir bättre om de bara lägger till massor av adjektiv överallt?

PS. Fatalt betyder inte totalt.

Micke Oregistrerad 2007-07-26 01:04
 

atmosfäriskheten? =)

Skivan fick 10/10 i SRM, den recensionen får lite högre betyg också..

En text blir inte bättre bara för att man har långa ord och ord recensenten uppenbarligen knappt förstår själv.

Jonas Oregistrerad 2007-07-29 14:06
 

blablabla… Det är en bra skiva, men SyX har gjort mycket bättre förr. Framförallt är det bristen på innovation som irriterar mig. I stort sett allt finns redan på tidigare skivor, och vissa saker låter som rena citat. Från ett ordinärt band hade jag kanske inte förväntat mig mer, men SyX har så fantastiska släpp bakom sig att de borde kunna överraska betydligt mer.

Yngve Oregistrerad 2007-08-02 21:44
 

Tycker väl fortfarande att Divine Wings är bättre och dessutom, som någon nämnde ovan, är den lite jämnare än Paradise Lost, även om Lost är mycket bättre än vad man musikaliskt hittar på marknaden just nu (får väl skit för det uttalandet, men det är ju subjektivt tyckande). Grymma musiker. Kan tillägga att jag var på Symphony X på Hovet när de var förband till Dream Theater… Helt otroligt bra. Synd att de inte kunde fått samma förutsättningar som huvudbandet vad det gäller ljus och ljud. Åkte 35 mil endast för att se X: en och det ångrar jag inte en sekund. Hade samma rysningar på World Wide med Scorpions senast.

Robert Molldius Oregistrerad 2008-03-22 19:50
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig