Ciara har nästan helt gått ifrån det sound som var hennes två första album, något som tydligt indikerades av 2009 års Fantasy Ride och framförallt dess första funksingel Love Sex Magic. Låtarna är, i brist på bättre ord, ”livligare” nu, hör till exempel på det blippiga beatet i Heavy Rotation och det sanslösa tempot i […][...]

Last Train To Paris är ett konceptalbum där musiken homogent flyter på genom alla spår. Det är en fortsättning på Press Play, och här finns också det drömska soundet som genomsyrade albumet från 2006. Dawn Richards och Kalenna Harper, som tillsammans med Diddy utgör Dirty Money, gör inget större intryck. De tillför säkert ingenting negativt, […][...]

2010 har hittills handlat mycket om mixtapes. Det segas med albumsläppen. Visserligen har Freeway & Jake One, Meth, Ghost & Rae, Ludacris, Usher och Erykah Badu med flera kommit med nya album, men när man väntar på bomber som Reflection Eternal, Big Boi, Nappy Roots, Jeezy, The-Dream, Brandy, Rhymefest, Game, Ciara, T.I., Eminem och många […][...]

Det var bara två år sedan Usher släppte sitt femte album, Here I Stand. Den plattan var en värdig uppföljare till storsäljaren Confessions, då den smällde högt med låtar som Love In This Club, Best Thing och Moving Mountains. Nu är Usher redan tillbaka med ett nytt släpp, och även om det är kul med […][...]

Jag vet inte riktigt vad DJ Khaled har för del i det här albumet. Han har inte producerat låtarna, där hittar vi bland andra The Runners och The Inkredibles (vilka han visserligen står bakom), och han rappar heller inte. Ibland skriker han till lite med sin osköna gnällröst men annars håller han sig undan. Antagligen […][...]

Förra natten inträffade årets största musikgala – Grammy Awards. Bland de nominerade och uppträdande fanns världens populäraste artister. Priser delades ut i ofantligt många kategorier, och de tyngsta gick till bland andra Taylor Swift (Album The Year), Green Day (Best Rock Album), Maxwell (Best R&B Album), Eminem (Best Rap Album) och Beyoncé (Song Of The […][...]

Ollusion hade kunnat bli ett ganska bra R&B-album. Inget supermärkvärdigt, Omarion är trots allt bara en i mängden, men ändå hyfsat. Nu är det ett dåligt album, som inte alls höjer mitt hopp om genrens framtid. I mitten av det förra decenniet så hade de halvt anonyma R&B-artisterna en bra nivå, de stack varken upp […][...]

The-Dream känns fortfarande ganska fresh som artist. Som bakom-kulisserna-man är han något mer erfaren. Det är kul med dessa låtskrivare och producenter som stiger fram i rampljuset och visar sig vara fantastiska artister själva. Med sitt andra album ute nu, och ett tredje som släpps senare i år (säger ryktet i alla fall), börjar The-Dream […][...]

När TP.3 Reloaded kom kändes det inte särskilt roligt att skriva om den. Inte bara på grund av den pisstorm som blåste i forum och press, utan också för att den inte kändes som någon musikalisk vidareutveckling. Visst fanns där en knapp handfull övergrymma spår och visst fanns Trapped in the Closet-sviten som en gång […][...]

Killl är den norska supertruppen med medlemmar ur Jaga Jazzist och JR Ewing. Jag har någon gång läst att det skulle vara dödsjazz (en dålig ordvits som går ut på att det skulle vara någon sorts möte mellan dödsmetall och jazz). Jag har också läst att de aldrig tänker släppa några skivor (men å andra […][...]