dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Diddy-Dirty Money: Last Train To Paris
Last Train To Paris (album, cd) Diddy-Dirty Money
2010
Bad Boy
5/10

På halvfart

Last Train To Paris är ett konceptalbum där musiken homogent flyter på genom alla spår. Det är en fortsättning på Press Play, och här finns också det drömska soundet som genomsyrade albumet från 2006. Dawn Richards och Kalenna Harper, som tillsammans med Diddy utgör Dirty Money, gör inget större intryck. De tillför säkert ingenting negativt, men de lyckas inte fylla de platser som Brandy, Keri Hilson, Keyshia Cole och Ciara huserade förra gången.

Someone To Love Me är skivans bästa låt. Den bygger på en sampling av You Roam When You Don’t Get It At Home med The Sweet Inspiration, och toppas med tunga trummor, gungande bas och Diddys enkla rap. Hur bra som helst!

När Lil Wayne, Justin T och Bilal invaderar Shades nås återigen höga höjder, och när den låten sedan följs av Angels (där ännu en grov sampling toppas med Diddys drömpulver, denna gång Jay-Z:s Where I’m From) inser man hur bra Last Train To Paris hade kunnat bli. Rick Ross lägger en felfri vers och Diddys autotunade sång fungerar den med, men Biggies vers, samplad från My Downfall från Life After Death, överskuggar allting. Perfektion.

Sedan börjar det vackla igen. Bra inslag finns i alla låtar, men ytterst få håller hela vägen ut. Diddy har valt att sjunga mycket, men han tar sig inte vatten över huvudet med det. Det funkar. Jag hade dock föredragit fler rapverser. De han väl lägger passar in bra på beatsen. Det handlar inte tekniskt fet rap, utan om sound och känsla. Sådant som Diddy är bra på. Han är bra på att regissera sina gästvokalister också, de passar alla in fantastiskt bra, men de är inte alltför roliga. Med Swizz Beatz, Usher, Trey Songz och Drake blir det sällan bättre än trist.

Det är en stressig resa vi upplever. I Hate That You Love Me är i sammanhanget en av skivans bästa låtar eftersom den är ganska enkel jämfört med mycket annat, men att bara lyssna på den är ändå obehagligt. Sången, pianot och trummorna trängs med varandra.

Det är förmågan att fånga in en som till slut räddar Last Train To Paris. Låtarna lyckas trots att de ofta är svaga samla ihop sig och fullborda ett dugligt album som man (inte alltför ofrivilligt) tvingas lyssna igenom i sin helhet.


Angels (På albumversionen av låten ersätts Rick Ross andra vers av The Notorious B.I.G.)


Hello Good Morning (Albumversionen är utan Rick Ross)


Coming Home


Someone To Love Me

Karin Lillbroända

Publicerad: 2010-12-30 00:00 / Uppdaterad: 2010-12-30 00:17

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5846

2 kommentarer

Låter ungefär som intrycket av förra plattan…

Bosse Oregistrerad 2010-12-30 08:56
 

Skit i Diddy, en skiva ni verkligen måste recensera är g-sides nya, den e helt fantastisk.

http://g-side.bandcamp.com/album/the-one-cohesive

Rakeem Oregistrerad 2011-01-04 15:47
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig