För någon månad sedan spelade The Head and the Heart i Göteborg tillsammans med Woods och The Low Anthem. Jag kom sent och trillade inte in på The Head and the Hearts spelning förrän mot slutet. Det var varmt och trångt mellan baren och scenen, men över publiken skymtade jag toppen av tre huvuden tätt […][...]

Det har hunnit gå tre år sedan den självbetitlade debuten med Pearls Before Swine-omslaget damp ner som en bomb och lämnade en krater fylld av stämsång efter sig. Sedan dess har Fleet Foxes hunnit känna sig fram på väg till uppföljaren Helplessness Blues. Spelningarna har gått från försiktiga men raka framföranden till högtidliga föreställningar i […][...]

Det finns ett helt annat driv på Apocalypse än på Sometimes I Wish We Were an Eagle, både på gott och ont. America! America! America! America! You are so grand and golden Oh I wish I was deep in America tonight America! America! I watch David Letterman in Australia America! You are so grand and […][...]

För några år sedan, fem var det visst, skrev jag om albumet Kill Them With Kindness. Bandet, Headlights, var ett sånt där välskolat collegeband med lugg. De hade kvaliteter långt utöver det vanliga och det är lite synd att jag aldrig lyssnat på dem sen dess, trots att de gett ut ett gäng plattor. Det […][...]

Jag har följt Iron and Wine sedan debuten The Creek Drank the Cradle och var det någon som jublade när han började bygga på och ut sitt sound så var det jag. När han häromåret gjorde bokslut över sin första tid i branschen lade han grunden till ett avstamp för en ny kreativ period. Det […][...]

Det är en ganska klassiskt country som Lambchops Kurt Wagner och Courtney Tidwell presenterar på Invariable Heartache. Men med låtar av Gene Woods, Liz Anderson och Bobby Harden så är det ganska okända original som ligger bakom skivans låtparad. Albumet är starkt inspirerat av den musik som spelades in för Chart Records på sextio- och […][...]

Det finstämda bryts av ibland. När Liz Janes fallit in i långsam, jazzig pop stökas det till. Men inte tillräckligt ofta. Avbrotten bär influenser från vännen Sufjan Stevens som fostrade Janes under hennes genombrott och introduktion i popvärlden. Även arrangemangen luktar ibland Stevens men melodierna är mycket mer traditionella än så. Liz Janes rör sig […][...]

Både omslag och den mediala framtoningen hos Lost in the Trees ljuger. En helt vanlig dag sitter jag och rensar bland recensionsskivor när jag hittar ett album med ett blekt konvolut där en kvinna sitter och stickar framför en kamin. Innan jag hinner kasta albumet ifrån mig fastnar blicken på pressreleasen. Innan jag hinner komma […][...]

Marching Bands tredje och självbetitlade EP var en poppärla som har har dykt upp ett flertal gånger när jag har låtit randomknappen bestäma över mitt musiklyssnande. Varje gång har den gjort mig glad och undrat lite vad som hände med Marching Band egentligen. Det visar sig att de har åkt till Amerikat för att finna […][...]

Det som är lite härligt med Songs: Ohias debut är ljudet och intrumenteringen. Gitarren kryper in i huvudet och blåset känns helt naturligt trots att Jason Molinas debut luktar grusväg. Men sen faller det. Songs: Ohia blev Songs: Ohia ganska snabbt. Soundet skulle hänga med väldigt länge. Men det spretar på debuten. Dels så lämnar […][...]