Både omslag och den mediala framtoningen hos Lost in the Trees ljuger. En helt vanlig dag sitter jag och rensar bland recensionsskivor när jag hittar ett album med ett blekt konvolut där en kvinna sitter och stickar framför en kamin. Innan jag hinner kasta albumet ifrån mig fastnar blicken på pressreleasen. Innan jag hinner komma fram till att jag egentligen inte alls känner igen namnet Ari Picker, vilket jag trodde, så har jag börjat läsa på och lyssna. All Alone in an Empty House, som släpptes i slutet av sommaren, gick mig helt förbi. Men nu känns den högst relevant.

Lost in the Trees gör inte alls renodlad neofolk eller americana. De gör den ack så förhatliga musikhögskolepopen – på ett alldeles utmärkt sätt. Avvägningen mellan stillsam brasamericana och stråkarrangemang är noggrann och välfördelad. Med filmiska stämningar i storbandsformat blir All Alone in an Empty House inte så mycket låtar utan mer av en helhet. Det krävs några lyssningar.

Sedan ska det erkännas att All Alone in an Empty House håller sig i bakgrunden. Den är som Great Lake Swimmers utan låtar men med udd, eller Owen Pallett i ullsockar.

Producenten Scott Solters arbeten med både St. Vincent och Okkervil River får genomslag i den femton man starka ensemblens utsvävningar. Lost in the Trees har gjort spelningar som förband till Junip och även det ligger då och då nära tillhands. Även under mer orkestrerade partier hör man någon i orkestern sitta och snora. Det är nära men ändå storstilat.

Ibland blir det insnöade stråkpartier eller lite för stillsamma akustisk gitarr-partier men i det långa loppet så vill jag höra mer. I Lost in the Trees fall så bedrar skenet rejält.