För några år sedan, fem var det visst, skrev jag om albumet Kill Them With Kindness. Bandet, Headlights, var ett sånt där välskolat collegeband med lugg. De hade kvaliteter långt utöver det vanliga och det är lite synd att jag aldrig lyssnat på dem sen dess, trots att de gett ut ett gäng plattor. Det var det överraskande i första lyssningen, det för mig otillgängliga i den amerikanska collegekulturen och sångerskans fantastiska röst som gjorde att jag ville ha dem som ett ett-albums-band. Headlights är något som hör till 2006.

Lite samma sak tror jag att det är med Wye Oak. Jag dök på dem på en blogg någonstans, fastnade för den lite menlösa uppsynen och den oväntade svärtan. Där satt trummisen Andy Stack och spelade keyboard med ena handen. Sångerskan Jenn Wasner, stillsam och allvarlig som en annan Beth Orton.

Låtarna, ömsom släpiga, ömsom drivna, ligger någonstans mellan band som just mer finstämda Headlights, nämna Beth Orton och rakare Ra Ra Riot. Ibland saknas en tyngd som finns i teorin men som kanske hade gått fram bättre live. Det lite släpiga och svartare får inte tillräckligt mycket utrymme i produktionen. Det hade inte gjort något om Civilian närmat sig Electrelane eller något med ännu mer driv. Häftigt hamrande på ett piano lägger inga rökridåer om man inte slagit sönder det först. Men förmodligen är jag mest orättvis. Det finns så mycket snyggt på Civilian. Hot As a Day gör mycket rätt. Eller avslutande (innan alla himla bonusspår) Doubt, som den allra vackraste Julie Doiron-låt och lite som en psalm.

Civilian är Wye Oaks tredje fullängdare, men för mig blir nog det här enda plattan.