Det var lite med blandade känslor som jag gick och lyssnade på The Jayhawks på Way Out West i somras. The Jayhawks är så starkt förknippade med en period. När deras uppbrott var ett faktum i mitten av nittiotalet blev The Jayhawks utan Mark Olson något nytt och Olson själv gick vidare. Både Gary Louris […][...]

Redan på omslaget kan man ana att här har det inte förekommit några omtagningar. Det är årets fulaste skivomslag. Lika mycket ett hastverk som albumet. Black Francis och Reid Paley skrev musiken över tre dagar i New York och spelade in den under två dagar i Nashville. De lämnade inte plats för reflektion och justeringar. […][...]

Det är släpigt och kaliforniskt på det där sättet som bara band från östkusten kan spela. The Dead Trees från Boston (men som numera bor i indieträsket Portland) brukar agera förband till Albert Hammond Jr. och släktskapet är tydligt. Gitarrerna långt fram i ljudbilden, släpande sång och uppgiven blick. Men The Dead Trees är långt […][...]

Det var inte förrän på fjärde fullängdaren The Living and the Dead som Jolie Holland började se sig omkring. Hon lyfta blicken från gitarren, slutade sura och gjorde ett ganska lättillgängligt, men fortfarande mörkt, album. Jag vet inte varför jag var så lyrisk när det kom men nu i efterhand kan jag konstatera att jag […][...]

Det har gått nästan en månad sedan Morbid Angel släppte Illud Divinum Insanus, sitt nionde album i alfabetisk ordning och det första sedan 2003 års Heretic och David Vincents första platta sedan återkomsten i bandet. Under månaden som gått, när jag mest betraktat den på avstånd, har jag noterat förfärade utrop om technoinfluenser och industrimangel […][...]

Det är väldigt svårt att förhålla sig till ett nytt Gillian Welch-album. När albumet släpptes i veckan haglade slentrianhyllningarna och jag själv var en del av det. När redaktionen skulle sätta samman månadens bästa musikhändelser var jag inte sen att deklarera att det är Gillian Welchs nya album som är bäst. Inte behöver jag höra […][...]

Förutsättningarna är helt förändrade. När Justin Vernon klev ur timmermansstugan med For Emma, Forever Ago satt världen och väntade på the next big thing. När uppföljaren släpps vet vi redan att han är här. Vi har sett honom live flertalet gånger nu. Vi har lyssnat på demosläpp och samarbeten, sett korta, tonsatta filmklipp cirkulera. Lyssnat […][...]

Thurston Moore kan numera göra i stort sett vad han vill. Han kan stå i en källarklubb och slå på gitarren med ett baseballträ en kväll i veckan och publiken betalar , lyssnar artigt och går hem med ordet geni fastetsat på näthinnan. Därför är det ganska skönt att hans senare album under eget namn […][...]

Det är alltid nånting som är nytt när Herman Dune släpper en skiva. De börjar ständigt om. Endera har de sparkat en bandmedlem eller så har de plockat bort prïckarna över u. I och med Strange Moosic har de startat skivbolag. Ett bolag som heter just Strange Music och håller till under City Slang. I […][...]

Danska Maggie Björklund tar americanan till amerikanarna. Hon värvar Jon Auer från The Posies, Mark Lanegan, Rachel Flotard från Visqueen, Barrett Martin från Screaming Trees och Calexico. Lång och blond kan hon agera frontfigur trots att hon sitter bakom sin pedal steel med nedfälld blick. Inte heller på albumet tar de kompande och gästande artisterna […][...]