För några veckor sedan släppte Andrew Bird albumet Break It Yourself. Med fiolen och rösten tar han popmusiken från en konstutställning på Guggenheim i New York till en lada i Illinois. I öppningstonerna till Bowerbirds The Clearing finns mycket av Andrew Birds ljudlandskap och tilltal. Men där Bird är skarp och har udd, flyter Bowerbirds […][...]

Det finns ingenting som har varit så bra för Damien Jurado som Richard Swift. Jag skriker fortfarande ”fy fan vad bra!” när trummorna hamrar igång Arkansas på förra skivan Saint Bartlett och jag skriker ”fy fan vad bra!” när jag för första gången hör Jurado inleda Working Titles med You could mess with my life […][...]

Howler är ett nästan underårigt band från Minnesota som spelar rock. America Give Up är deras första album. En kort historia, komplett med mycket fuzz och en entonig too-cool-for-you-framtoning som minner om många andra amerikanska rockband, men som i press oftast hänvisats till Julian Casablancas och kompani, och deras respektive första album. Det är mycket […][...]

En av de finaste stunderna på Phosphorescents To Willie är versionen av Permenantly Lonely. Trots att jag aldrig gillat Willie Nelson så hade jag väldigt svårt att motstå Phosphorescents tolkningar. På The Little Willies andra fullängdare är det just Permanently Lonely som utgör höjdpunkten. Bland countryklassiker som Kris Kristoffersons For the Good Times, Johnny Cash […][...]

Helt plötsligt har det gått nästan fem år sedan Hissing Fauna, Are You The Destroyer?. Under tiden sedan dess har jag nästan konsekvent undvikit of Montreal. Dels blev det lite för mycket där ett tag och dels så var uppföljaren Skeletal Lamping rent bedrövlig. Så försvann de ur medvetandet och om False Priest från förra […][...]

När M. Ward nyligen besökte Sverige var det med en nyförälskelse till hans musik jag gick därifrån. Det som på skiva med åren tappat något av udden och närheten fick en återkomst. Med Tom Waitska pianonummer och bredbent rafsande över hela gitarrhalsen sjöd han liv i låtar jag har glömt bort. Det var både roligt […][...]

Om man jämför Joey Burns och John Convertinos tidiga album och projekt med vänner som Howe Gelb med Calexicos senare album så är det, förutom det musikaliska, ljudmässigt en enorm skillnad. Calexico har blivit ett band som värnar om ljudet. Det låter slickt både på skiva och live. Och trots att de aldrig håller tillbaka […][...]

Det kan vara svårt att förhålla sig till artister som släpper album i avsevärt högre takt än det vedertagna max ett album om året. Misstankarna om vad det är de fuskar med kommer. Speciallt om det är en artist som skriver som egen musik. Och som spelar live mellan studiosessionerna. Det är inte i klass […][...]

Real Estate har blivit ett band som försvinner i bruset. Som figurerar någonstans där bakom. När de kommer till Sverige om två månader gör de Göteborgs-spelningen på Henriksberg. Ett ställe som många i den potentiella målgruppen helt hoppar över. Men det är även något med deras albumsläpp och inställning som gör att de för de […][...]

”Du det där bandet du tipsade om, Mariachi El Bronx, var det verkligen så bra?” ”Ja.” ”Men …” ”De är ett stenhårt hardcoreband, The Bronx, som har ett mariachiband vid sidan om.” ”Jaha, då förstår jag.” På sätt och vis är det så enkelt. Att The Bronx har ett mariachiband vid sidan av gör hela […][...]