En av de finaste stunderna på Phosphorescents To Willie är versionen av Permenantly Lonely. Trots att jag aldrig gillat Willie Nelson så hade jag väldigt svårt att motstå Phosphorescents tolkningar. På The Little Willies andra fullängdare är det just Permanently Lonely som utgör höjdpunkten. Bland countryklassiker som Kris Kristoffersons For the Good Times, Johnny Cash Wide Open Road och Dolly Partons Jolene så är den ett avbräck. En andningspaus.

När Norah Jones och vännerna i The Little Willies samlas kring country-klassiker och enstaka egna alster är det med en sättning och ett sound som skapar både radiovänlighet och snortajta arrangemang. Precis när det blir för snällt, välproducerat och välspelat börjar man förvånas över hur de ingenstans under albumet förlorar varken den sentimentala countryatmosfären eller upprymdheten. Och trots att det kryllar av söndespelade låtar så hittar de nånting i dem. Bäst blir ändå, förutom Permenantly Lonely, Scotty Wisemans fina Remember Me.

Men det är inte helt problemfritt att ge ut ett album som avslutas med Jolene. Det finns förmodligen en stor publik men det finns väldigt lite att hämta i de här låtarna.