”You embraced change like it was the newest pair of Jordan's on the block,” skriver Ahmir ”?uestlove” Thompson om J Dilla i häftet till postuma och gravt underskattade ”The Shining”. Han skulle lika gärna kunnat skriva om sig själv. För det enda man kan vara säker på när man sätter på en ny skiva med […][...]

Från Waco, Texas, kommer Myone, Myth och Symbolyc One. Tre rappare/sångare som tillsammans bildar Strange Fruit Project. Namnet lånat från sången Billie Holiday gjorde berömd. Att lyriken handlar mer om vardagens vedermödor och kampen för rättvisa än om att supa hårt och knulla runt är med andra ord ingen vågad gissning. Samtidigt är det inte […][...]

Jag hittade till Christian McBride via projektgruppen The Philadelphia Experiment, en liten supertrio som låstes in i en studio i två dagar och jammade fram en skön liten skiva fylld med funkig jazz. Jag fortsatte med det äldre soloalbumet ”A Family Affair” och missade ”Vertical Vision” när den dök upp 2003. Grymme saxofonisten Ron Blake […][...]

Egentligen är allt Matt Chicoines ”fel”. Om han inte hade haft den goda smaken att ha Joe Dukie som sångare på singelbomben Dust och ett par låtar till på sin senaste Recloose-skiva Hiatus on the Horizon hade jag aldrig kollat upp Dukies bakgrund och upptäckt hans koppling till Fat Freddys Drop. Dukie, eller Dallas Tamaira […][...]

Det går åtminstone hundra slentriansamlingar på varje samling gjord med kärlek. Aldrig är det så tydligt som de sex veckorna som leder fram till julafton. Majoriteten av samlingarna sätts ihop för att de är ett billigt sätt för skivbolaget att tjäna pengar på artistens arbete en andra gång (även om den senare också får en […][...]

Ibland är tajming allt. Common har haft en osviklig känsla under hela 2000-talet. ”Like Water for Chocolate” var den självklara hiphopkompisen till D'Angelos ”Voodoo”. ”Electric Circus” var den bångstyriga brorsan som ändå gick hand i hand med The Roots ”Phrenology” och Erykah Badus ”Worldwide Underground”. Genrebrytare. Därför gör det så förbannat ont att konstatera att […][...]

1971 Funkadelic. Sen. 1982 Bad Brains. 1988 24-7 Spyz. 2004 Mos Def. Eller. 1984 Run DMC. 2002 The Roots. 2004 Mos Def. Eller både och. Å den tredje sidan är det också en direkt fortsättning på Black Star och ”Black on Both Sides”. För även om The Mighty Mos har spelat in en knippe låtar […][...]

”So now ladies and gentlemen it is star time. Are you ready for star time!?” Öppningen är en omstöpning av 1962-års Apollo-show. Den lämnar mig med tanken: ”Släpp samplingen fri!”. På allvar. Släpp den fri. Vi, mänskligheten, har inte råd att fortsätta låta de mest kreativa hiphopmakarna gömma sin musik i mörka vrår. Ja jag […][...]

När Jay-Z skulle spela in ”Black Album” skrev ?uestlove ett förslag till hur han borde göra sin sista skiva. Håll dig kort var kärnan i rådet. Han ville få ett klassiskt hiphopalbum i retur. Ingen utfyllnad, bara dräpare. Så när det var dags att följa upp kaotiskt eklektiska ”Phrenology” tog han med sig sina egna […][...]

Det var tur att Meshuggah och Dillinger Escape Plan spelade på torsdagen. Det hade nog varit för mycket för att mäkta med när man är lördagsseg, nämligen. Meshuggah var mitt första band ut, om man bortser från den sövande Sophie Zelmani-spelningen, som mest bekräftade att jag hellre avnjuter hennes musik i en fåtölj än på […][...]