Text
Meckig torsdag
Det var tur att Meshuggah och Dillinger Escape Plan spelade på torsdagen. Det hade nog varit för mycket för att mäkta med när man är lördagsseg, nämligen.
Meshuggah var mitt första band ut, om man bortser från den sövande Sophie Zelmani-spelningen, som mest bekräftade att jag hellre avnjuter hennes musik i en fåtölj än på festival. På håll hörde jag sedan ”Dreamer” och då var jag nöjd. Kontrasten var således stor när norrlänningarna i Meshuggah klev på Atlantisscenen. Mina tidigare erfarenheter av bandet live har visat sig lite väl segdragna, senast på Contan drog det iväg mot två timmarsstrecket, men mina förhoppningar att en timslång festivalspelning skulle vara lagom längd föll verkligen i god jord.
För faktum är ju att de hårda akterna inte direkt duggar tätt på årets upplaga av Hultsfredsfestivalen. Så det gäller att ta vara på de tillfällen som ges. Och det gjorde man verkligen om man såg Meshuggah. Fläskigt är bara förnamnet, och tajt är en underdrift. Sammanlagt bjöd vi på åtta låtar om nu huvudet var med mig och det var på det hela taget bra rakt igenom. Ett snyggt scenarrangemang och en snygg ljusshow och en sångare som effektfullt för sig likt en robot från och till. Lägg därtill de excesser som framförallt trummissen håller sig med, eller varför inte någon av de andra heller för den delen. Saken är biff. Avslutningen var bäst och min höjdpunkt var ”Future Breed Machine”, även om det var lite förutsägbart att avsluta med den.
Efter den urladdningen var det rast fram till att alla slet med mig på The Roots. Det verkade som om alla skulle se dem, så det var bara att haka på. Inte min kopp te direkt men en skön show onekligen. Jag fick höra ”den där hiten med gitarren”-låten och då var jag nöjd. Efter gitarrsolot gled vi mot Teaterladan för att beskåda lite galenskaper i form av Dillinger Escape Plan.
Och galna är det första som slår mig. The japanese style, och mina tankar går då snarare mot Melt Banana än Mono. Hardcore/grind med jazziga inslag. På skiva har jag haft lite svårt för dem, lite för knepigt, men i Teaterladan faller bitarna på plats. Energin som lämnar PA:t är fantastisk och de grejer de för sig med på scen är otroliga. Trummisen borde rimligtvis vara en bläckfisk och att han piskar hårt råder det ingen tvekan om, då två cymbaler mitt under en låt helt sonika faller ner från trumpodiet, De drag av mer malande akter som Isis som dyker upp i vissa låtar tilltalar också. Nyans är av godo, återigen. Festivalens första fullträff, låt oss hoppas på flera.
Kvällen avslutas med att se kvarvarande delen av The Pixies set. De river av samtliga hits jag känner igen bortsett från ”Gouge Away”, som de visserligen kunde ha klarat av under tiden jag var på Dillinger Escape Plan. En hamburgare senare ligger jag i tältet och Kal kommer in och petar på mig med en pinne av något slag. Jag somnar strax ändå.
Publicerad: 2004-06-18 17:29 / Uppdaterad: 2007-11-29 00:39
En kommentar
Meckigt? Sophie Zelmani? Festival? Luktar haschpsykos lång väg det här Tomas Lundström..?
#
Kommentera eller pinga (trackback).