Recension
- The New Danger (CD) Mos Def
- 2004
- Geffen Records/Universal
Musiken är en kamp
Lyssna
Externa länkar
- Mos Def Music
- Officiell sajt.
- okayplayer.com: feature: mos def
- En annan sida av Mos.
Etiketter
1971 Funkadelic.
Sen.
1982 Bad Brains. 1988 24-7 Spyz. 2004 Mos Def.
Eller.
1984 Run DMC. 2002 The Roots. 2004 Mos Def.
Eller både och.
Å den tredje sidan är det också en direkt fortsättning på Black Star och ”Black on Both Sides”. För även om The Mighty Mos har spelat in en knippe låtar med rejäla hårdrocksriffande punkrocksgitarrer handlar det också om den reggaefärgade hiphopmässare vi känner sen förr. Killen som lugnt lutar sig bakåt och halvsjunger till rytmen.
De första två låtarna är inte mer än uppvärmningsjam. Det ska bli en brottningsmatch i hamnen om hiphopens framtid. Mos tänker bryta ner och siktar på fallseger. Han coachas av orädda och prestigelösa musiker, veteraner som Shuggie Otis, Paul Oscher och kumpanerna i Black Jack Johnson. Angreppen sker från alla håll med musikhistorien som vapen. Marvinsoulen är kompis med punkrocken.
Till en början kan det verka planlöst och mest låta jobbigt. Kommer han att orka matchen ut? Efter ett tag sitter åtminstone jag fast i ett groove tight som ett skruvstäd, men mjukt som en rullande pråm som lämnat Minnesota på väg längs Mississippifloden mot ett soldränkt New Orleans. Ett stopp i varje hamn, på varje kolsvart nattklubb. Det är tradition och framtid på samma gång.
Mos kokar om på ”Let the Sunshine in” i ”Sunshine”. Precis som gamle vapendragaren Talib Kweli lånar han en bit ur standarden ”The Message” när han varnar ”don't push me, 'cause I'm close to the edge” i ”Close Edge”. Och i ”War” skrämmer han för sista gången skiten ur hiphopen med gitarrer uppskruvade till elva.
Avslutningen är ren defilering och ett kaxigt ärevarv runt en besegrad motståndare.
”The New Danger” är bastarden till ”Phrenology” och ”Electric Circus”.
Kartan fortsätter ritas om.
Bakåt, framåt.
Marsch.
Publicerad: 2005-01-09 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-20 11:19
10 kommentarer
Fräscht. Really.
#
Vilken löjlig recension. Det märks tydligt att recensenten är ROCKjournalist.
#
en mycket dålig uppföljare
#
va fan, det var ju ett tag sen.
#
"hårdrocksriffande punkrocksgitarrer"? fint formulerat..
#
Nej.
#
Bra skiva faktist, överraskade mig
#
Mos Def ska tydligen spela Ford Prefect i den kommande filmatiseringen av Liftarens guide till galaxen. Är han en bra skådis?
#
Ja, han är en okej skådis. Han spelar även en mindre roll i Monsters Ball. Han var en av mina stora favoriter då det begav sig med Black on Both Sides, år 1999. Detta var dock rent skräp. Flopp är inte ens ord nog. 8:an för mig är helt sinnesjuk.
#
Köpte skivan på skivbörsen i sthlm ett tag sedan. Har hållt mig undan eftersom folk snackat illa om plattan men fan vilket jidder. Så som jag ser det finns det bara en förklaring till varför skivan har fått så dåligt betyg. Den var för spridd för att en vanlig genreindelad lyssnare skulle kunna uppskatta den full ut. Men det här är ju fan i mig en svinsmarrig gryta gumbo av funk, rock, hiphop, blues och mos attityd.
Än så länge ligger betyget på en svag 8:a av tio. Förväntar mig att skivan kommer växa dock.
#
Kommentera eller pinga (trackback).