När Jay-Z skulle spela in ”Black Album” skrev ?uestlove ett förslag till hur han borde göra sin sista skiva. Håll dig kort var kärnan i rådet. Han ville få ett klassiskt hiphopalbum i retur. Ingen utfyllnad, bara dräpare.

Så när det var dags att följa upp kaotiskt eklektiska ”Phrenology” tog han med sig sina egna visdomsord till studion. Fokusera. Fokusera. Fokusera. Rensa bort böset.

Resultatet, ”The Tipping Point”, skulle kunna beskrivas som tillbaka till rötterna (omedveten ordvits) – röst och trumma. Som motreaktion till den spretiga föregångaren. Men det är samtidigt att inte lyssna särskilt noga.

Det här är inte skivan som kommer att få sådana som Johan Hakelius att inse genrens bredd och djup. I hans öron låter det här förmodligen likadant som allt annat. Här finns ingenting som antyder lättillgänglig crossover-rockradiohit à la ”The Seed 2.0″ eller ystert busig hiphop à la Outkast. Här finns bara allvarligt menad hiphop som spelar på vänsterkanten (och då menar jag inte politiskt).

Till en början handlar det väldigt mycket om Black Thoughts röst (som ligger längre fram i mixen än någonsin) och smarta rim. Det handlar om ?uestloves kompakta men samtidigt lössläppta trummor (han spelar inte lika yvigt som sist, men inte heller lika strikt mekaniskt som pre-”Phrenology”). Ganska snart träder dock bas, keyboards, gitarrer och blås fram i ljudbilden.

Av min gissning att The Roots skulle gå vidare och bli ett regelrätt funkstorband blev intet. Här kliver de snarare vidare som en combo för mindre och exklusiva klubbscener (tänk House of Blues eller Nalen). Det är i det lilla formatet jag vill se dem nästa gång. Med så mycket tid de själva anser sig behöva, inte instängda av festivalprogrammens pressade tidsscheman.

När sista låten ”Why (What's Goin On)” ebbar ut har det gått 43 minuter och jag har fått höra tio låtar. Perfekt längd, perfekt mängd. Vi snackar klassiskt album. Tio låtar som var för sig står ut som albumets bästa (okej just idag gillar jag rökblåsiga ”Stay Cool”, Black Thought-sluddriga elektronsingeln ”Don't Say Nuthin'” och klubbsmällaren ”Duck Down” bäst).

Tyvärr klarar kvartetten inte att döda de sista älsklingarna utan lägger dem som tolv minuter extramaterial efter några sekunders tystnad. Och det är så klart bra skit (herregud de sista sju minuterna är en obönhörlig afrofunk-workout). Samtidigt, utan de där tolv minuterna hade jag förmodligen börjat yra om mästerverk och årets skiva.