Ibland är tajming allt. Common har haft en osviklig känsla under hela 2000-talet. ”Like Water for Chocolate” var den självklara hiphopkompisen till D'Angelos ”Voodoo”. ”Electric Circus” var den bångstyriga brorsan som ändå gick hand i hand med The Roots ”Phrenology” och Erykah Badus ”Worldwide Underground”. Genrebrytare.

Därför gör det så förbannat ont att konstatera att han den här gången är trea på den boll Kanye West så snällt lagt på straffpunkten framför öppet mål. Kanye rensade planen med ”The College Dropout” ifjol. John Legend firade segerns sötma med ”Get Lifted” i januari. När priserna redan delats ut kommer Common in på arenan och undrar vart publiken han hörde jubla tagit vägen.

Det spelar ingen roll att han kommer med en skiva som är bra. Det finns ingen som lyssnat på musik det senaste året som blir förvånad över de låtar han plockar fram.

De tre roligaste punkterna på skivan är korta titelspåret ”Be” med en mjuk och vackert rullande ståbasgång, liveupptagningen av ”The Food” hämtad från ”Chapelle Show” och Lonnie Lynn seniors sedvanliga albumoutro.

Det handlar inte om att resten av skivan är dålig. Det är den inte. Det handlar bara om att varenda ton som tas är så förutsägbar att jag nästan kunde skrivit den själv (fet chans, men ni fattar vad jag menar).

Samtidigt hör jag hur mycket jag hade älskat ”Be” om den hade kommit till mig i januari tillsammans med ”Get Lifted”. Det hade varit en dubbel som tillsammans hade räckt mer än året ut. Det sagt inser jag att den här skivan har all potential i världen att ändå växa till en av årets bästa vänner. För jag ger inte upp Common så här lätt. Det är inte otroligt att det är mina högt uppskruvad förväntningar som spelar mig ett spratt. Mina krav på en ny Common-skiva är, med rätta, höga.

Här finns trots allt finfina samarbeten med The Last Poets i handklappsstötiga ”The Corner”, här hörs både John Legend och Bilal i vackra och typiskt Kanye-sommarsmäktande ”Faithful” och massor av andra soulskinande melodier som jag hoppas slår ut i full blom i mina öron i sommar.

Fin skiva, men efter en månad är ”Be” fortfarande bara bra. Det är en skiva som tar Common bakåt istället för framåt och medan det säkert finns horder som applåderar det surar jag.