När The Big Pink släppte A Brief History of Love för ett par år sedan hamnade de i bakvattnet av Glasvegas. De hade några riktigt bra låtar, men det fanns en mättnad hos publiken apropå det tunga, brittiska soundet. När det är tillbaka med Future This är det som om tiden återigen har sprungit ifrån […][...]

Efter några veckor med Gillian Welch och David Rawlings återkomst i rampljuset tar det lite tid att vänja sig vid Trevor Moss och Hannah-Lous stämsång. De är samspelta, men inte helt. Istället för att lyssna på varandra vill båda höras. På inledande Spin Me a Rhyme tar de i som om det inte finns någon […][...]

Årets tröttaste månad är över och redaktionen sammanfattar vad som ändå gjorde februari till något bra. Adele 21 (album) Utan att försöka dölja min fördomsfullhet så brukar jag inte gilla sådana här ”stora röster” men det är något med Adele jag inte kan motstå. Och hon blir bara bättre. (Marie Lindström) New Order (tidernas näst […][...]

Jag började lyssna på The Streets mest för att orientera mig. Resultatet var att jag irriterade mig. Men det satte också en krok i kinden. Och kroken har gjort att jag återvänt. Aldrig för länge, men alltid tillbaka. Det var för mycket ord runt The Streets. Om vad han var (framtiden), vad skivorna var (genialiska) […][...]

Med tiden har Badly Drawn Boys musik blivit allt mer suddig i konturen. De svindlande melodierna med pikanta gitarrer och ett genreöverskridande med grund i folkpopen har kommit mer att handla om introverta och mer elektroniska verk. Det rör sig i samma banor som James Yorkstons ballader och stämningar. Det är långt från det bitterljuva […][...]

Mystery Jets skulle kunna vara något av ett One Hit Wonder. Two Doors Down är en sån där sång som man kan höra om och om igen, ett oprovocerande och fantastiskt popepos och kanske det som Mystery Jets är mest känt för. Efter den förra skivan släpptes bandet av sitt skivbolag. Utan direktion började de […][...]

Efter Roky Ericksons kärleksfulla samarbete med Okkervil River behövdes en paus innan His Greatest Misses. Däremellan klämde dessutom Daniel Johnston in beam Me Up!. Tre album som cirkulerar kring samma grånade piano. Egentligten är det Robert Wyatts album som ligger i mitten, mellan den skäggige fadern och den nervösa modern. His Greatest Misses är progressiva […][...]

Pen Expers Dirty Tender Love Alleycat Records/Border Rockdrama med svärta. Fint som snus. Myspace Fucking Werewolf Asso Kid, Just Letting You Know We’re Doing It Again Alleycat Records/Border Tv-spelsdårar med en dryg uppsyn. Myspace Mountain Man Made the Harbor Bella Union/Bonnier Amgo Indie och folk. Och pressreleasen skvallrar om att Mountain Man minsann är ett […][...]

En gång i månaden dyker det upp ett brittiskt debuterande folkpopsband. Uppståndelsen kring dem har blivit smått tröttsam. Jag förstår fortfarande inte varför halvhyfsade Mumford & Sons blivit intjatade till Way Out West. Oxbordbandet Stornoway har passerat lite vid sidan av men debutalbumet Beachcomber’s Windowsill besitter förträffliga kvaliteter. Som Brian Briggs högtidliga stämma eller albumets […][...]

Det är lite svårt att hitta vad som egentligen händer med efterlängtade Jonny in Edinburgh, Norman Blake och Euros Childs gemensamma projekt som under förra året lovade album. Det verkar ändå som om det kommer någonting i slutet av 2010. Det finns alltså flera anledningar att fira i år. För den siste maj släpps Shadows. […][...]