Mystery Jets skulle kunna vara något av ett One Hit Wonder. Two Doors Down är en sån där sång som man kan höra om och om igen, ett oprovocerande och fantastiskt popepos och kanske det som Mystery Jets är mest känt för.

Efter den förra skivan släpptes bandet av sitt skivbolag. Utan direktion började de spela in nytt material och när nu den tredje skivan ges ut har de hamnat hos Rough Trade. Själva säger de att de har mognat sedan den senaste skivan, de vill bygga en lång musikkarriär och långsamt mogna till en fullblodigt rundad konstellation.

Serotonin börjar som en rockopera. Innan skivan avslutas med en lika bombastisk svit har mellanakten delvis innehållit många flirtar med 80-talet. Det balanserar någonstans mellan något vars färskhetsdatum har passerat och en finkänslig och kärleksfull hyllning till svunna ljud. I övrigt har de anammat den brittiska standardpopen och gör den ibland på ett alldeles behagligt och träffsäkert sätt. Vissa sånger kan jag av någon anledning höra påhittade alternativversioner av framförda av ett storband från 50-talet.

Det ringer kanske fortfarande strofer i luften från jazzeran på Eel Pie Island där bandet håller till. Det är det något lockande med det hela. Det finns en charm som är svår att värja sig mot. Samtidigt har Mystery Jet kanske sina bästa stunder framför sig.