En gång i månaden dyker det upp ett brittiskt debuterande folkpopsband. Uppståndelsen kring dem har blivit smått tröttsam. Jag förstår fortfarande inte varför halvhyfsade Mumford & Sons blivit intjatade till Way Out West.

Oxbordbandet Stornoway har passerat lite vid sidan av men debutalbumet Beachcomber’s Windowsill besitter förträffliga kvaliteter. Som Brian Briggs högtidliga stämma eller albumets nedtonade melodier som är långt från rakt på. Beachcomber’s Windowsill är ett oerhört jämnt album. Som ett album utan början eller slut. De elva spåren ligger nära varandra även om mer vindlande spår med blåsarrangemang samsas med enkla, snudd på simpla, melodier.

Stornoway undviker snyggt de brittiska bandens förkärlek för pubrock. Beachcomber’s Windowsill ligger närmre The Lucksmiths än de skotska, tandlösa folkrocksband som man associerar till ett band som tagit namnet efter en liten stad på en ö utanför den skotska kusten. Stornoway är mer lågmälda, vekare och betydligt mer relevanta.

Sen blir det smått tjockt efter hand trots att de vindpinade detaljerna och den oupphörliga kärleken finns där. Brian Briggs röst räcker förvisso långt men den kan inte bära hela Beachcomber’s Windowsill. Kanske hade det behövts en knuff i en riktning eller en vågad ingivelse som fått ta fäste. Ett infall mellanåt. Men så funkar Beachcomber’s Windowsill på något sätt lika väl utan.