Efter några veckor med Gillian Welch och David Rawlings återkomst i rampljuset tar det lite tid att vänja sig vid Trevor Moss och Hannah-Lous stämsång. De är samspelta, men inte helt. Istället för att lyssna på varandra vill båda höras. På inledande Spin Me a Rhyme tar de i som om det inte finns någon morgondag. Men efter hand så samlar de ihop sig och när man vant sig vid den lite gälla sången så börjar det låta brittisk folk på ett rätt okej sätt.

Quality First, Last & Forever är det äkta parets andra album. Jag är inte bekant med debuten men uppföljaren är enligt uppgift inte lika allvarstyngd och betydligt mer radiovänlig. Det gör den också lite för lättlyssnad. Men samtidigt som albumet rinner förbi så finns det partier som griper tak. Som skogstokiga Big Water som inte är något annat än lite älvsång i stämmor men som gör att jag gärna hade sett Trevor Moss och Hanna-Lou på en scen.

Men det saknas ganska mycket på Quality First, Last & Forever. Det saknas utsvävningar, infall och utflykter. Det låter likadant rakt igenom, energinivån varierar så omärkbart att det inte blir förrän på det avslutande spåret The Passing of Time som man känner att det händer någonting. Och i just den låten händer det ju faktiskt inte särskilt mycket.