Tänk er det allra bästa från Magnolia Electric Co. runt 2003. Mike Kapinus ökentorra blås, Jason Molinas klara sång och ett samspelt band. Låtar utan symmetri. Låtar som är lite överallt. Magnolia Electric Co. må ha varit Songs: Ohia vid tiden för spelningen som utgör live-albumet Trials & Errors men det var under namnet Magnolia […][...]

Det som är lite härligt med Songs: Ohias debut är ljudet och intrumenteringen. Gitarren kryper in i huvudet och blåset känns helt naturligt trots att Jason Molinas debut luktar grusväg. Men sen faller det. Songs: Ohia blev Songs: Ohia ganska snabbt. Soundet skulle hänga med väldigt länge. Men det spretar på debuten. Dels så lämnar […][...]

Det är lite överraskande att det är Jennie Benford som både skrivit och framför det andra spåret, The Night Shift Lullyby, på What Comes After the Blues. Trots att Jason Molina, Magnolia Electric Co. och Songs: Ohias karriär kantas av samarbeten så brukar de egna albumen hållas inom familjen, trots att det dräller av musiker […][...]

I en intervju på amerikanska musiksajten Pitchfork som gjordes i samband med släppet av Molina and Johnson berättar Jason Molina om hur han gärna samarbetar med andra artister. Det verkar vara mycket av det smutsiga skitgörat han är ute efter. Inte ha låtarna färdiga och bara spela in, utan spela och skriva tills man har […][...]

När Fading Trails släpptes 2006 tyckte jag att den var småtrevlig, kanske snudd på bra. Jag varken recenserade den eller lyssnade särskilt mycket på den men efter ett år eller två insåg jag att den ständigt hoppade ut ur skivhyllan och jag spelade den alltmer ofta. Så efter en kort bilsemester, där den mer eller […][...]

När Songs: Ohia och My Morning Jacket gör en split-ep tillsammans så gör My Morning Jacket fyra av låtarna och Songs: Ohia en. Det kan tyckas lite ojämt fördelat men det är My Morning Jacket som det är roligt att höra på ep:n. Tänk på att det här var innan eller ungefär samtidigt som It […][...]

Tidiga Songs: Ohia är inte helt melodiösa. Det är ofta ganska mörkt, tungt och långsamt. Lite löst sammanhållet. Men under bandets levnadstid så stramas formen åt. Ljudbilden blir ljusare, gitarrerna elektifierade, sången mindre konstnärlig. Didn’t It Rain som var Songs: Ohias näst sista album känns som ett tidigt album. Eller som ett extranummer på en […][...]

Det var med Axxess & Ace som jag började lyssna på Songs: Ohia. Vi fick en skakig start tillsammans. I samma veva försökte jag stifta bekantskap med Giand Sand och jag blandade ständigt ihop dem. Två band som ändå ligger ganska långt isär. Men det är något på Axxess & Ace som känns så där […][...]

Liksom på Pyramid Electric Co. är det ledset värre på Let Me Go, Let Me Go, Let Me Go. Det är Molina och en akustisk gitarr och det är inget vidare. Inte för att det är något större fel på låtarna men framförandet är både uttråkat och bedrövat. Let Me Go, Let Me Go, Let […][...]

Josephine bryter inget vinnande koncept. Ända sedan sista Songs: Ohia-plattan så har det varit Steve Albini som assisterat Jason Molina med band att åstadkomma den främsta gubbrocken i modern tid. Det är plufsiga gitarrer med knivskarp udd och en sparsamhet i sångarrangemang som de flesta i samma genre sällan klarar att hålla sig till. Josephine […][...]