Den 19 september traskade Lil' Kim in i finkan för att avtjäna 366 dagar bakom låsta dörrar. Mened var brottet om jag inte minns galet. Eller vägran att tjalla på sina polare som hon säger upprepade gånger på albumet som släpps bara dagar senare. Perfekt marknadsföring eller bara ett skönt sätt att slippa efterhängsna journalister. […][...]

Det är lite intressant att singeln i det närmaste är dödförklarad på alla sätt som går, samtidigt som jakten på den perfekta förstasingeln snurrar allt snabbare. Jermaine Dupri-producerade It’s Like That är uttryck för precis det. Allt som gjorde Yeah till en av de mest framgångsrika r’n'b-singlarna på väldigt länge kopierat minutiöst noga. Och så […][...]

Det hade egentligen räckt med det där fantastiska Dre-pianot i inledande ”Westside Story” för att jag skulle bli nöjd. När kyrkklockan ringer i bakgrunden strax innan 50 Cent börjar sluddra refrängen vet jag att jag snart kommer att springa runt och skrika g-g-g-g-g-unit! Likt en av Pavlovs hundar svarar min nacke på ännu ett benhårt […][...]

Som en golden retriever snarare än en greyhound, så känns Snoop Dogg år 2004. Han har förvandlats till gangstahiphopens mysfarbror (eller ständige snuskgubbe om ni så vill). Han biter inte särskilt hårt och upprör nätt och jämnt en indiemoralist längre. (Det skulle möjligen vara i den moderna mördarballaden ”Can U Control Yo Hoe” där Snoop […][...]

Det hade varit mycket enklare om Chingy spelat in en skitdålig skiva, men det funkar så här också. För ett par veckor sen blev det ett sabla liv när jag skrev att hiphopen inte är per definition sexistisk. Jag skrev till och med att den mesta hiphopen som säljer multum inte är sexistisk. Däremot skrev […][...]

När Nicholas Ringskog Ferrada-Noli för ett par veckor sen frågade sig varför rappare inte får vara klyftiga satt jag som vanligt där som ett levande frågetecken och undrade vilka de här kvinnoförnedrande snubbarna som majorbolagen signar på löpande band, som säljer miljonupplagor och spelas på MTV och ZTV dagarna i ända, är. Jag lyssnar trots […][...]

Jag har efter den relativa besvikelsen över senaste skivan ”Stone Love” ganska lågt ställda förväntningar på kvällens sista konsert. Trots att jag vet att Angie brukar leverera live. Det är en avslappnad ensemble som möter mig. Ledigt klädda och en Angie som deklarerar att det inte var någon idé att sminka sig ikväll för det […][...]

Jag har cirklat runt den här texten som en svulten hök på jakt. Väntat på rätt läge att anfalla, utan att hitta en öppning. Jag vill att den här skivan ska bryta sönder mig. Förvandla mig till en slav under obeveklig lag. Jag vill att den ska riva tag. Slita mig i bitar. Lyfta mig […][...]

Vem orkar bry sig om ett solosläpp från Wu-Tang 2004? Inte den svenska kvällspressen i alla fall. Jonna Sima nöjer sig i Expressen med att konstatera att ”Allt, förutom spår 2-4, är undermåligt.” Markus Larsson tar i ännu hårdare när slentrianyxan faller över stackars Method Mans nacke: ”Skivan är hiphopversionen av Tommy Salos pucknick. Ett […][...]

Soundtrack till dataspel. Snart är det en lika stor grej som soundtrack till filmer. Om tio år heter det säkert att mycket av den bästa soulen, hiphopen, funken och så vidare finns att hitta på sådana här samlingar. I det här fallet handlar det nästan uteslutande om musik från gatorna i Los Angeles. Eller åtminstone […][...]