Som en golden retriever snarare än en greyhound, så känns Snoop Dogg år 2004. Han har förvandlats till gangstahiphopens mysfarbror (eller ständige snuskgubbe om ni så vill). Han biter inte särskilt hårt och upprör nätt och jämnt en indiemoralist längre.

(Det skulle möjligen vara i den moderna mördarballaden ”Can U Control Yo Hoe” där Snoop ikläder sig rollen som hustrumisshandlare. Men kids, det är bara en uppdiktad historia. Det är inte på riktigt. Ni vet, som när Nick Cave eller Freddie Wadling spelar in skillingtryck och mördarvisor. Om än på Brett Easton Ellis-vis.)

Första singeln ”Drop It Like It's Hot” är ännu ett omkok på ”Grindin'”-beatet. Från The Neptunes själva den här gången. Jag gillar att låten är så tillbakalutad att den nästan faller ihop. Tyvärr får den inte mina synapser att spritta av pur lycka, snarare att nicka nöjt.

Eftersom The Neptunes ersatt Dr Dre som hoveleverantörer följer de mer oetablerade producenterna i deras koppel. Sammantaget ger det Snoops slickaste skiva hittills. Att både Nelly och Justin Timberlake gästar på varsitt spår borde ge en ganska god idé om hur det här låter.

Då hjälper det inte att han får hjälp av både Lil' Jon och Trina att rabbla alla de snuskigaste orden som inte fick plats i ordlistan i crunken ”Step Yo Game Up” eller att 50 Cent försöker hålla det gangsta i ”Oh No”. Justin-låten är ändå skivans näst bästa och ni kan nog räkna med att ”Signs” blir nästa singel.

Det här är Snoops tamaste skiva sedan ”No Limit Top Dogg” (1999).

Jag tror att det jag försöker säga är att det saknas intensitet och närvaro (klyschdetektorn blinkar). Det illustreras för säkerhets skull lite extra av Bootsy Collins som gör en sorgligt blek insats i två låtar. Det gör ont i hela mig att höra hur gammal och urtvättad han blivit. Inte ens en skugga av sitt forna spralligt galna jag.

Vem hade trott att Snoop bara skulle få ur sig något som är en hårsmån bättre än Chingy och att just Chingy skulle vara både närmaste konkurrent och referens?

Jag vet att jag inte gjorde det.