Vem orkar bry sig om ett solosläpp från Wu-Tang 2004?

Inte den svenska kvällspressen i alla fall.

Jonna Sima nöjer sig i Expressen med att konstatera att ”Allt, förutom spår 2-4, är undermåligt.” Markus Larsson tar i ännu hårdare när slentrianyxan faller över stackars Method Mans nacke: ”Skivan är hiphopversionen av Tommy Salos pucknick. Ett praktfullt och pinsamt fiasko.”

Unison betygsstämpel: 1/5.

Det skulle vara så lätt att leka följa John, men jag gillade både RZA:s och Inspectah Deck:s soloutflykter från ifjol så jag var både nyfiken och hoppfull.

Jag kan väl direkt klargöra att det här handlar betydligt mer om klubbig Def Jam à la 2000-tal än kornig och källarfuktig Wu anno '94. Men vem hade egentligen väntat sig något annat från klanens sista miljonindustri?

RZA introducerar förvisso, men har bara producerat ett enda spår (den tyvärr rätt träiga rökfesten ”The Turn”). Till och med Bad Boy-stallet har producerat fler. Till exempel Puffys karbonkopia av Missy/Timbaland-soundet i ”Say What”. När Missy skriker på typiskt vis och visselpiporna viner måste jag dubbelkolla i häftet flera gånger innan jag är övertygad om att det verkligen står P. Diddy under rubriken produced by. En snygg replika.

Riktigt bra blir det först i välterviktsmötet med Busta ”What's Happenin'” när Method Man på traditionellt manér deklarerar att det är ”time to bring the pain”. Två av hiphopens, fortfarande unga men ändå, old boys studsar runt och repar en hel back skivor. Utmärkt sväng.

Och det finns mer som svänger lika gott. För Mefs producenter har öppnat locket till funkburken och serverar av de flottigaste kakorna. ”We Some Dogs” med Snoop och Redman som glasyr beter sig som en bastard till George Clintons ”Atomic Dog”. (Går det verkligen att koka soppa på den spiken fortfarande undrar du då? Det kan du ge dig på.)

När Ludacris tittar förbi med ett ”oh-wee-oh-wee-oh” smyglånat ur Morris Days ”Jungle Love” är jag förmodligen inte den enda som ser Jay & Silent Bob glatt dansandes på näthinnorna. Glädje!

Peakar gör skivan i och med spår nummer tolv där underjorden får sitt för andra gången när E3 och Saukrates (!) tittar förbi i den knarrigt bassynthfunkiga ”Never Hold Back”. Då pratar vi nästan (men bara nästan) ”Left & Right”-bra.

Efterfesten med Ghostface (den sista Wu-soldaten som fortfarande tas på allvar i Svea Rike?) innehåller en sån där rar soulsampling som alla Wu-lyssnare kräver av sina hjältar (The Detroit Emeralds ”I Just Don't Know About This Girl”).

Ok då. Det finns ganska mycket utfyllnad mellan de här guldkornen. Jag håller med om det. Men inte ens det sämsta är så uselt att det känns motiverat med en pungspark (även om den kan göras på behörigt avstånd).

Som helhet kanske inte särskilt nyskapande, men åtminstone helt ok.