Jag har cirklat runt den här texten som en svulten hök på jakt. Väntat på rätt läge att anfalla, utan att hitta en öppning.

Jag vill att den här skivan ska bryta sönder mig. Förvandla mig till en slav under obeveklig lag. Jag vill att den ska riva tag. Slita mig i bitar. Lyfta mig till ett kraftfyllt glädjerus. Träffa i mellangärdet så att jag tappar andan och inte klarar att stå av egen kraft.

Det var med den sortens kraft ”Mahogany Soul” träffade.

Så istället för att leta efter en början, direkt till slutet och konstaterandet att ”Stone Love” inte slår mig lika blå.

Den öppna värme och närhet som bjöd in senast har bytts mot en distanserad svalhet som gör mig förbryllad. Som om nyvunnen kärlek fått henne att stänga ute för att hindra andra än den närmste att komma riktigt nära.

Missys ”packa väskan och dra”-epos ”U-Haul” är bäst under en ganska lång stund av resan. I ensamt majestät tronar den och påminner om att ingen skriver lika snygg soul som Missy (även när det som här är en standardformulerad påminnelse om hennes 90-talsproduktioner). Ändå så pass överlägsen att jag börjar fundera på om Angie själv tappat greppet helt efter meningslöst tandlösa utflykter hos brittiska popstars.

Hihopflörtarna med Snoop och T.H.C. funkar inte alls och ger mest ett osäkert intryck (nu finns lyckligtvis ”I Wanna Thank Ya” i en bättre version utan Snoop).

Det är först i ”You Don't Love Me” som jag väcks på allvar. (Det är spår tio. Spår tio!) Här lånar Angie en bit av Curtis Mayfields ”We've Only Just Begun” och sjunger en svart, men ändå varm, sång om en långsamt svalnad kärlek. ”Thought I made you happy / But, to my surprise, you gladly / Av, avoid me with no mention / Baby, you got your intentions” och så refrängen ”'Cause you don't love me anymore”. Då sitter mer än en liten klump i halsen och tårarna är aldrig långt borta.

Sen åker Angie förbi klubben och nuddar så nära steppers att jag börjar fantisera om en R Kelly-signerad remix av både ”Remy Red” och efterföljande handklappsfesten tillsammans med Betty Wright, kvinnohyllningen ”That Kind of Love” (att jag tänker på Lyn Collins och ”Women's Lib” i Bettys intro är kanske helt ovidkommande, men jag vill ändå nämna det).

Jag vet inte om det är så enkelt som att Angie är lyckligt kär och att jag är tvärtom. En del av mig vill tro att det är förklaringen till att jag inte kan älska ”Stone Love”. Just nu kan jag inte annat än tycka att det här inte är mer än stundtals så bra som det borde.