Det hade varit mycket enklare om Chingy spelat in en skitdålig skiva, men det funkar så här också.

För ett par veckor sen blev det ett sabla liv när jag skrev att hiphopen inte är per definition sexistisk. Jag skrev till och med att den mesta hiphopen som säljer multum inte är sexistisk. Däremot skrev jag aldrig att det inte finns sexistisk hiphop.

Klart det finns sexistisk hiphop.

Det finns en besynnerlig pimp-dyrkan. B-ordet och F-ordet förekommer (och en hel massa andra ord på fyra bokstäver som den moraliskt oantastliga poplyssnaren kan förfasa sig över).

Klart att det är ett problem att det finns sexistisk hiphop.

Samtidigt tycker jag att det finns viktigare frågor att ta tag i här hemma än att förfasa sig över en kultur vi har mikroskopiska möjligheter att påverka. Det är inte de sexistiska hiphoparna som står för merparten av skivförsäljningen här.

Bredvid Moore, Café och Slitz ser pinsamma skandinaviska hiphopskriften Kingsize mest ut som ICA Kuriren. De svenniga skrifterna säljer dessutom långt mer. Och frågan är om inte Peter Flacks Hjalmar-revyer är ett större hot mot den svenska jämställdheten än någonsin Snoop Dogg. Vi kan väl ta tag i problemen på hemmaplan först? Eller blir det för konkret då?

Sen handlar den här diskussionen delvis också om hur vi vill ha våra popstjärnor, moraliskt oantastliga eller sprittsprångande galna (eller bara något däremellan).

Men nu var det Chingy det här skulle handla om.

”Right Thurr” var en utmärkt pophit. En av fjolårets hiphopstandards (sånt mäts genom att ta tempen på underjorden och när till och med en katt som Aceyalone spinner på ”Right Thurr” vet man vad klockan är).

Med framgång (Chingy sålde trippelplatina av albumet ”Jackpot” i USA, här gjorde han inte ens utslag på topp 60) följer nya berömda vänner. I Chingys fall heter de bland annat R Kelly och Janet Jackson. Det säger ytterligare något om hur massiv ”Right Thurr” var. Så det är väl lika bra att jag säger det nu: det finns inget som kommer att bli lika stort här.

Samtidigt är beatmakarkompisarna från förr kvar. Neptunes-kopiatorerna The Trak Starz står även denna gång för merparten av produktionerna. Snäppet bättre än sist, men fortfarande påfrestande opersonligt. Att de lyssnat en hel del på Fiddy sen sist märks i bland annat ”Bring da Beef” som avslutar det ordinarie setet.

Även om det inte finns någon ny klubbvältare bjuder ”Powerballin'” på småtrevlig pophiphop som flörtar med den mjukare västkusthiphopen. Nu undrar jag bara om G.I.B. är Chingys svar på G-Unit?

Ah just det, en sak till, Chingy är ett bra exempel på en hiphopare som har uppenbara problem med sin kvinnosyn.