År 1997 släpptes The Ataris debutalbum … Anywhere But Here. Ett album som möjliggjordes tack vare The Vandals och tillhörande bolag Kung Fu Records. The Ataris influerade/producerade/sammanflätade med band som The Vandals och Lagwagon visade prov på att ta den del av punken de kom från ett steg längre. Debuten var en salig blandning av […][...]

Mitt under pågående turné i Kanada går Randy in i en studio och river av tre låtar. Rakt av. Rätt på. Pang. I stundens hetta. Utan eftertanke. Tre punkrockstänkare som andas lite mer gata än sommar och sol. Lite mindre finlir. Minst lika mycket hjärta som vanligt. De tre nya låtarna – ”Cheater”, ”I Don’t […][...]

Många skivor har påverkat min musikaliska uppfattning genom åren, men det är nåt speciellt med de första. När jag var elva år visste jag inte så mycket om musik förutom att soundtracket till Karlsson på taket var jävligt bra. Varje gång vi var hos min mormor sprang jag genast in till min morbrors pojkrum för […][...]

De flesta som spelat i band har någon gång spelat en eller flera låtar av The Ramones. Jag är inget undantag. Låtarna är nästan samtliga lika enkla att spela som de är bra och vi är många som fortfarande hyser känslor för bandet. När Jeffrey Hyman, mer känd som Joey Ramone, dog den 15 april […][...]

Att storbolaget Sony väljer att släppa en samling nu när Bad Religion valt att återvända till moderetiketten Epitaph kommer inte som någon överraskning. Det är inte långt till tanken att Sony gör det för att krama lite fler ören ur den del av bandets katalog man har rättigheterna till. De passar dessutom på nu när […][...]

Det här bandet har krupit sig på mig. Jag har läst om dem lite här och lite där och när jag såg att de var med på en skiva till tidningen Rock Sound var jag tvungen att få höra dem. Bright Eyes fast punk var det några som hade sagt. Kul tänkte jag, det låter […][...]

Jag var 11 år ung när jag såg Sex Pistols på TV första gången. Mamma och pappa förfasade sig och undrade i största allmänhet hur världen stod till när dylika band överhuvudtaget tilläts visa sig offentligt. För mig kändes det som om jag fått en stadig spark av ren energi rätt i ändalykten. Jag fattade […][...]

Jag kan inte hjälpa att jag känner det som Plastic Fang är en mellanskiva. Och faktiskt JSBX sämsta på tio års aktiv karriär. Men det är mer bedömt efter en JSBX-mall än något annat. Antagligen kommer det talas om att yngre förmågor sprungit om dem i bluesig rock'n'roll, men det är inte riktigt så. The […][...]

OK jag inleder med att säga: Unconsciously Confined är det bästa Satanic Surfers har gjort. Det är inga underutvecklade festprissar som stiger fram ur diset. Det är ett fullvuxet band som, trots moget vemod, presenterar verbala knytnävsslag med lekfullt lätta gitarrslingor. Jag minns Satanic Surfers som bandet med den sjungande trummisen (Rodrigo Alfaro), och med […][...]

Det börjar som en motsats till Minor Threats Out of Step, med tillsats av motorolja. ”Drunk, horny and drunk / Horny and drunk / Yes we were drunk”. En åsnespark. Donkeypunch. Det är ganska dumt, men va fan. Sen kommer lite skön oljig rock som får mig att minnas en tid där den enda skivan […][...]