Mitt under pågående turné i Kanada går Randy in i en studio och river av tre låtar. Rakt av. Rätt på. Pang. I stundens hetta. Utan eftertanke. Tre punkrockstänkare som andas lite mer gata än sommar och sol. Lite mindre finlir. Minst lika mycket hjärta som vanligt.

De tre nya låtarna – ”Cheater”, ”I Don’t Wanna Work” och ”Stepping Out” – samsas här med tre gamla bekantingar – ”Addicts of Communication” (från albumet ”The Human Atom-bombs”), ”Dynamite” och ”I Won’t Play That Song” (från turnésingeln ”I Don’t Need Love”). Titelspåret finns förresten också med på den fina Burning Heart-samlingen ”How We Rock”.

Resultatet av hopkoket är en något spretig EP som ändå ger en ganska fin bild av Randy som de lät år 2001, både på scen och skiva. De tre nya speglar ganska väl den respektlöshet Randy visar sitt eget material live. Alltid välspelat, men med en extra råhet.

De nya tre är mer skitigt producerade än de tre gamla. Det hörs att de är inspelade i farten. Resultatet har gett något mindre direkta produktioner. Mer 77 än 87.

Efter en tids lyssnande har jag lärt känna de tre nya och hittar fram till var och ens unika personlighet. På ytan påminde de om varandra. Under den dolde sig tre ganska olika punkpärlor och min personliga favorit är den allsångsvänliga ”Stepping Out”.

Mest avvikande är det gamla albumspåret ”Addicts of Communication”. Jag skulle nog hellre ha valt något annat som komplement för att skapa en tydligare helhet. Kanske ”I Believe in the Company” eller ”Shape Up”? Å andra sidan kan väl ”Addicts of Communication” nästan betraktas som en P3-hit? Kan den tack vare det i så fall hjälpa nya lyssnare att upptäcka Randy, så inte mig emot.

Men mest av allt vill vi väl ändå höra ännu mer nytt från Randy. Nyfikenheten på vilken väg de väljer är stor. Den här EP:n stillar bara den värsta hungern.