De flesta som spelat i band har någon gång spelat en eller flera låtar av The Ramones. Jag är inget undantag. Låtarna är nästan samtliga lika enkla att spela som de är bra och vi är många som fortfarande hyser känslor för bandet.

När Jeffrey Hyman, mer känd som Joey Ramone, dog den 15 april för ett år sedan, bara 49 år gammal, ville Calle von Schewen på White Jazz hedra hans minne genom att släppa en samlingsskiva. Han frågade både tämligen nya band och äldre förmågor som Wayne Kramer, The Dictators och The Nomads om de ville spela in låtar och jag antar att han fick rätt många olika inspelningar att välja på. Jag trodde verkligen att den här skivan skulle komma att bli en bra tributskiva bland alla de rätt trista historier som verkar vara mer regel än undantag. Tyvärr blev det inte så.

Flera av banden har visserligen lyckats fästa något eget vid den låt de valt att framföra och de går rätt bra att tugga tuggummi till. Problemet är bara att lusten att lyssna på originalen snabbt växer sig stark och jag byter gärna skiva.

Vem kunde tro att det skulle vara så svårt att fånga känslan i de de medverkande låtarna?

Jag nog bara att spela ett fåtal av de här versionerna igen. Även om en del av dem är tuffa bara genom artisten som gör dem. Sahara Hotnights furiösa version av ”Rockaway Beach” tycker jag mycket om och kan mycket väl komma att snurra på en fest eller två tillsammans med The Hellacopters rätt söta version av ”What'd Ya Do?”.

Jesse Malins (D Generation) rökigt sömniga version av ”Questioningly” som avslutar hela skivan och tonar ut samlingen på ett finstämt vis med piano och akustisk gitarr kommer jag också plocka fram vid tillfälle. Den är rätt egen och jag gillar den verkligen.

Samlingen är en fin gest och det är kul att det var så många som ställde upp. Att resultatet inte tilltalar mig är i sammanhanget av mindre betydelse.