Ny volym i samlingsserien som går under namnet ”Under the Influence”. Kurator denna gång: Ian Brown (ex Stone Roses). Den kommer snabbt på den omskrivna föregångaren (som sattes samman av popkonnässören Morrissey och fick lika mycket uppskattning för sitt genomarbetade texthäfte som själva musiken). Om Ian Brown skrivit lika kärleksfullt om musiken som Morrissey gjorde […][...]

Något av det mest överraskande som trillat ner i lådan hittills under min tid på dagensskiva.com måste vara den här splitsjuan med The Hollywoods och Freeway Jackals. Överraskande för att det mitt i floran av pappversioner på tyska metalsläpp dyker upp en vinylsingel, men även överraskande så till vida att redaktör Hamberg släpper ifrån sig […][...]

A knock on the door / Decleration of war / We're taking over with the sound of guitars (”Dirty Tricks”) Gör gärna det. Invadera mig. Där Randy är vill jag vara. När jag började lyssna på ”Welfare Problems” hade jag lite problem med hur de lät. Efter att ha lyssnat ”Human Atom-Bombs” tills fan tog […][...]

Tre saker bör finnas i närminnet de närmaste minuterna. För det första så var jag en av de där nördarna som The Donnas bara älskar att sabla ned. Vareviga text handlar om de coola killarna (som i och för sig hela tiden tas ned på jorden av tuffa brudar), festerna och den så rockiga livsstilen. […][...]

Historien om Clash började dåligt för mig. Jag tyckte om låtar med dem innan jag blev introducerad till bandet ordentligt med ”London Calling”. Bästa skivan enligt många, men för mig var det i helt fel sammanhang. Kommer inte riktigt ihåg situationen, men jag vet att jag snart tillhörde falangen: vi som tycker att The Clash […][...]

Jag vill härmed deklarera att jag inte vill skriva om en svenskspråkig punkskiva igen. Jag klarar inte mer nu. Texterna är för bedrövliga, musiken är för kass. Jag står inte ut. Ni behöver inte skicka mer i ett försök att motbevisa mig. Jag vill inte lyssna. Det handlar inte om att jag inte står ut […][...]

Första gången jag såg The Hives var på en utomhusscen i Stadsparken i Örebro. Om jag minns rätt hade de bara släppt en EP med vad som närmast var att betrakta som skatepunk. Inte särskilt bra sådan. Medlemmarna i bandet hade märkbart svårt att komma överens. Sångaren stod mest och tittade snett uppåt bakom ett […][...]

No Fun At All (nedan NFAA) har alltid spelat en speciell roll i mitt förhållande till den typen av snabb, melodiös (nästan trallvänlig) och välspelad skatepunk som bandet representerar. Åren i början av 1990-talet präglades av en slags öppen rasism som nästan blev rumsren hos folk genom Ny Demokrati och Ultima Thule. Luften hade blivit […][...]

innan du sätter på den här skivan. Annars kommer du få dig en stor jävla smäll rakt i ansiktet som jag är osäker på om du reser dig från. Totalt Jävla Mörker är precis vad det känns som. Med densitet som ett svart hål. Bandet består av sex unga män från Skellefteå med värderingar, ilska […][...]

Sen jag recenserade ”Holdy Paws” har jag skaffat allt jag kunnat få tag i med Deerhoof. Och min fascination bara växer. Galna infall, skrik, cover på the Shaggs (”My Pal Foot Foot” på samlingen ”Better than the Beatles”), skrammel, skrän och söt pop. För mig stavas resultatet L-Y-C-K-A. Så är det dock inte för alla, […][...]