OK jag inleder med att säga: Unconsciously Confined är det bästa Satanic Surfers har gjort. Det är inga underutvecklade festprissar som stiger fram ur diset. Det är ett fullvuxet band som, trots moget vemod, presenterar verbala knytnävsslag med lekfullt lätta gitarrslingor.

Jag minns Satanic Surfers som bandet med den sjungande trummisen (Rodrigo Alfaro), och med låtar som till majoriteten bestod av hur kul det var att festa och vara på turné. Ja, Satanic Surfers var lite hardcorens Petter. Låtarna handlade liksom mer om själva låtarna än om någonting annat. Jag lyssnade dock intensivt trots att politiken ibland kom i bakgrunden. Jag var skatare, och utan tvekan var jag såld på debut-EP:n Skate to Hell (1993), för att inte tala om svänget på Hero of Our Time (1995).

Politiskt kom jag att mogna och min medvetandegrad började sakta öka. Det känns skönt att Satanic Surfers fått göra samma resa. Detta är nämligen en skiva med viss varning för medelålder. Det hörs att det är Satanic Surfers som spelar, och fortfarande är spelsugna, men det är ibland en avgrunds skillnad från det äldre materialet.

Bandet har lugnat ner sig. Tempot är avsevärt lugnare, där den nye trummisen Martin Svensson på ett föredömligt vis håller igång bandet. Visst tappar bandet fart men åh vad de tjänar på det. Visst har Satanic Surfers alltid varit melodiösa, men nu är de det i en skön överkant. Jag riktigt njuter av melodierna som, nästan mjukt, närmar mig med ett uns av vemod. För då och då går mina tankar till The Get Up Kids och lite av den sorgsenhet som kan anas där. Satanic Surfers har inte samma gamla gå-på-stil. Musiken skapas med eftertanke och med insikten om att allt inte förändras bara man sparkar en polis i arslet. Detta är emellertid fortfarande HC, och inte någon risig kopia på någon 60-tals rock. Att Alfaro sedan har satsat på sången är ett lyft. Sången finns så tydligt i förgrunden, och Alfaros röst är bra. Riktigt bra.

Den andra stora skillnaden är den politiska insikten som bandet nu besitter. Jag ska inte lägga någon värdering i vad de tycker, men det finns en hel del avslöjande texter på skivan. I Don't Let Silence Be an Option diskuteras globaliseringens sätt att förvandla allt mänskligt till varor (Not: Just nu diskuterar WTO hur sjukvård och skola enklast ska kunna hanteras som vilken handelsvara som helst). Likaså är det första gången jag hör ett band sjunga om den sekterism som förekommer inom alla politiska riktningar till höger om mitten. Låten Diversity är nämligen som ett soundtrack till mycket av det Johan Ehrenberg skriver om när han diskuterar vänsterns inneboende splittring. Det är också med ett igenkännande nickande som jag hör State of Conformity där bandet beskriver samhällets situation: ”Unconciously confined / kept on our knees no one bites the hand that feeds / in a state of conformity where we value commodites higher than justice”.

Tyvärr hinner Satanic Surfers få in ett par låtar om sommaren och lite om saknaden efter turnélivet. Det är inte så bra. Men på det hela taget så är detta 2002 års bästa platta hitintills. Om någon får ett blandband av mig just nu så kommer säkert mer än hälften av de 13 låtar som Unconciously Confined innehåller finnas med. Inte mycket till blandband, men i min mening ett sjudundrandes toppenband.

Så lyssna och njut. En skiva utan hits, men med en jämn våg av djävulskt bra melodier och texter. Förmodligen suveränt att surfa till.