Clatter, crash, clack! Racket, bang, thump! Rattle, clang, crack, thud, whack, bam! It's music! – Now dance! Jag har så svårt att ta mig förbi andra låten, ”Cvalda” på ”Selmasongs”. Början av den till och med. Jag stannar till mitt i ett steg och lyssnar. Clatter, crash, clack… The clatter-machines They greet you, and say: […][...]

För snart ett år sedan släppte Granada EP:n ”Everyone Wants to” som mottogs positivt och nu släpper bandet sin självbetitlade fullängds-debut. Inspelad på två veckor med hjälp av Björn Olsson (Union Carbide Productions, Soundtrack of our lives) och Mattias Glavå som senast utövat handpåläggning på Håkan Hellströms album. På bandets webbplats har man kunnat läsa […][...]

Behöver jag förklara, eller förstår ni direkt vad jag menar? Popmusik kan vara direkt och indirekt. Den direkta tycker jag om och känner mig glad till i en kort period för att sedan aldrig mer ta i när jag tröttnar. Popmusik som jag instinktivt känner att jag hatar, den håller längre. Om jag ändrar uppfattning […][...]

Vem hade kunnat tro det här? När Spearmint hyllades som mest förra året gav jag dem mest en axelryckning. Jag köpte skivan. Lyssnade lite förstrött. Ställde in den i hyllan och har inte plockat fram den igen förrän nu, och då mest för att kolla om mitt intryck från ifjol fortfarande gäller. Det gör det, […][...]

Scary Spice var min Spice Girl. För det var ju så då när de gjorde entré med dunder och brak med den där enerverande ”Wannabe”, som var omöjlig att slå ifrån sig oavsett vad man tyckte om den. Medieattacken runt och kring Spice Girls var så total att det var komplett omöjligt att värja sig. […][...]

24-årige Marcus Dimbodius har hyllats av P3 Demo. De fem låtarna på denna EP förtjänar hyllningar också. Melankolisk, jordnära pop som griper tag ordentligt. Dimbodius är en duktig förvaltare av traditioner från brittisk pop-melankoli. Här hörs drag av såväl Tindersticks som The Cure. Marcus Dimbodius verkar vara en jordnära kille. Det mesta på EP:n framför […][...]

Säga vad man vill om brittisk musik. Ibland är den fantastiskt tråkig och floskeltyngd, och ibland är den alldeles… underbar. Huvudanledningen till att jag tackade ja till att recensera den här skivan var att den gode Fredrik som prenumererar på plattorna i den här genren – och som bekant delar ut fler tior än ett […][...]

Under sommaren brukar vi drabbas av en rad sommarplågor av det mer glättiga slaget. Denna sommar är dängorna nästan patetiska i sin tro på sol och värme. Då längtar man som mest efter en musik som kan fylla det strilande regnets tomrum. The Lucksmiths släppte sin EP ”Staring at the Sky” redan 1999 i hemlandet […][...]

När jag tänker tillbaka till 1994 så är det varken fotbolls-VM eller det fina vädret först och främst, utan till en alldeles speciell liten blå skiva. En skiva som mer än sex år efter att den släppts fortfarande tillhör mina favoriter. En skiva som borde ingå i varje respektabel skivsamling. Denna blåa skiva är den […][...]

”If you got this record for free, think about whether you deserve it. Somehow I doubt it.” Detta citat kommer från Chilly Gonzales cd-konvolut och gjorde mig en smula nervös till en början. – Jag kommer alltså inte fatta ett dugg av musiken, var min tanke. Han är säkert en sån där svår människa som […][...]