Vem hade kunnat tro det här? När Spearmint hyllades som mest förra året gav jag dem mest en axelryckning. Jag köpte skivan. Lyssnade lite förstrött. Ställde in den i hyllan och har inte plockat fram den igen förrän nu, och då mest för att kolla om mitt intryck från ifjol fortfarande gäller. Det gör det, nästan. Nu gillar jag ”A Week Away” lite bättre, men det är mest nya, utmärkta, albumet ”Oklahoma”:s förtjänst.

”Oklahoma” är i mina öron årets popplatta. Det bästa jag hört sedan Charlatans ”Us & Us Only” förra året, fast på ett helt annat gladare vis. Jag hör spår av nämnda landsmän emellanåt, några stänk av Blur runt ”Parklife”-tiden (och strax dessförinnan). Salta med några nypor av amerikanerna i The Rentals och Weezer så landar du ungefär i Spearmintland. Garnera sedan hela anrättningen med en rejäl dos skimrande vit vintersnö, strålande solsken och några fluffiga kragar på söta flickor, ja då är du hemma. Så låtar Spearmint anno 2000. Söt, förträfflig mespop med lagom mycket attityd emellanåt.

Jag testade så klart skivan på Fredrik som skrev hyllningen av fjolårsverket. Han gillade den inte lika mycket. Han saknade saker sa han. Kanske det, säger jag. Men, borta är mycket av det som störde mig. Här finns istället lite mer närvaro. Lite mer attack. Borta är däremot de vekt programmerade rytmerna (även om en och annan digital trumrytm smugit sig med).

Nio låtar på 32 minuter vintrigt lycklig mespop var precis vad jag behövde den här veckan. ”Oklahoma” kommer inte att förändra mitt liv, men jag har inte blivit så här glad av en popskiva på ett bra tag. Ingen annan skiva släppt i år har fått mig att sluta jobba, för att istället börja stampa takten lite försiktigt och humma med i melodin som jag inte riktigt lärt mig än.