För snart ett år sedan släppte Granada EP:n ”Everyone Wants to” som mottogs positivt och nu släpper bandet sin självbetitlade fullängds-debut. Inspelad på två veckor med hjälp av Björn Olsson (Union Carbide Productions, Soundtrack of our lives) och Mattias Glavå som senast utövat handpåläggning på Håkan Hellströms album.

På bandets webbplats har man kunnat läsa att ”skivan kommer att bli en rasande hård och snabb historia, starkt influerad av band som Tygers of Pan Tang, Treat, Krokus och U.D.O”. Ett album för oss hårdrockare alltså.

Nej, inte riktigt. Men det visar att någon i bandet, eller dess närhet, har god koll på sina gamla hårdrockband. Tygers of Pan Tang kräver gott minne, även om singeln ”Paris by Air” med det bandet fortfarande med jämna mellanrum letar sig upp på min skivtallrik, av nostalgiska skäl. Men Granada låter inte alls som dessa halvtaskiga hårdrockband. Tack och lov. Istället bjuder Anna Järvinen, Magnus Vikström, Christoffer Gunrup, Jonas Ohlson, Colin Greig och Petter Lorentzon på varm och känslosam pop som kombinerar det bästa av artister som Belle & Sebastian, Joni Mitchell, Nick Drake och Neil Young.

Lågmält och med kombinationen av Anna och Magnus röster framför en varm väv av orgel, piano, gitarrer och nedtonat komp. Så låter Granada och presenterar tio riktigt starka låtar som bör fira stora triumfer i november. Jag kan tycka att de fortfarande har en bit kvar till fulländning. Det kan precis som hos Belle & Sebastian bli väl sprött ibland. Efter ha lyssnat mig igenom hela albumet längtar jag efter lite mer oslipad sentimentalitet à la Tindersticks eller Tom Waits.

Jag tror detta album kommer få ett ganska varmt mottagande av kritikerkåren och hos de lyssnare som redan är inne i den här genren. Däremot tror jag inte att Granada lyckas locka över några nya lyssnare. De kan nog kännas lite för pretentiösa för det.

Pretto eller inte, jag tycker Granada känns avskalade och ärliga. När nästa album kommer hoppas jag kunna ta till mig det fullt ut. Än så länge känns bandet lite som lättviktare, men jag hoppas verkligen att de får ett bättre öde än kollegorna i The Mole Session som inte blev uppmärksammade av många.

Vill du ha ett bra soundtrack till november? Då tror jag att Granada kan bli dina kompisar.