Jag gjorde en tågresa tillsammans med en gammal vän idag. Vi möttes på tåget i Hallsberg och gjorde sällskap genom det svenska landskapet upp mot den kungliga huvudstaden, Stockholm. Vi pratade gamla minnen och vad som hänt sen sist. Jag la märke till att den tidigare individanalyserande vännen hittat en ny gnista i politiken. Bob […][...]

Jag erkänner att min bekantskap med bob hund faktiskt inleddes med ”Omslag: Martin Kann”. Jag hade nog hört en del av vad de gjort tidigare, men aldrig fastnat i träsket riktigt. Ska jag vara helt ärlig var det inte ens fullängdaren som drog mig närmare bob hund. Den släpptes redan i augusti 1996, men det […][...]

Edson dyker upp som en solstråle i februarikylan och när denna recension publiceras har snön börjat smälta. Detta debutalbum är i mångt och mycket en sockersöt pophistoria som står på samma bokhylla som Belle & Sebastian, Beautiful South, Eskobar och tidiga Cardigans. Tillbakalutat, sprött och kryddat med snygga flöjt och wurlitzer-harmonier signerade Helena Söderman. Pelle […][...]

”Festival” är en platta att bli glad av. Det går utmärkt att förfesta till den och den funkar även bra som soundtrack när man håller på och fyller bananlådor med saker man glömt bort att man hade. Ett betyg så gott som något. Det är visserligen rätt svårt att misslyckas när man kör säkra kort […][...]

Jag har ett ganska konstigt förhållande till ”There is hope”. När jag lyssnar går jag nämligen igenom skivan på jakt efter den där låten jag inte gillar. Jag brukar genast hoppa över första låten ”Ten pictures”, för den har jag älskat sen första gången jag hörde den. Går istället raskt på ”Heather”. Den har ju […][...]

Egentligen går det inte att betygsätta en sådan här skiva. För det hela handlar om något så mycket större än själva skivan, än själva låtarna, än alla artisterna. Om man ser till anledningen till att den här skivan blivit till så finns det ingen betygsskala i världen som räcker till för att prisa en manifestation […][...]

Jag lyssnar efter regn Elektricitet i luften & det var så längesen att Jag glömt bort hur det känns att komma hem Det är 1997. Snön är blöt och tung. Det är mörkt, kallt och förbaskat långt mellan Örebro och Stockholm. Går upp innan natten blivit morgon för att sätta mig på tåget mot jobbet, […][...]

Hjärtat. Det är hjärtat den här plattan talar till. Låtarna går inte från örat till hjärnan – de struntar i omvägen och går direkt till ryggmärgen och hjärtat. Det handlar om känslor – inte intellekt. Jag vet inte hur bra ”Kent” är om man börjar tänka efter. Jag bryr mig inte. Den har säker sina […][...]

Bonnier-produkten Joakim Hillson sjunger ”Vacker utan spackel” utan någon som helst trovärdighet, men får ändå landets småtjejer att smälta. Men eftersom de inte är av den trogna typen hittar de snart nån annan att smälta till. Det är den hårda verkligheten när man riktar in sig på massförsäljning till en målgrupp som byter idoler och […][...]

När Placebo släppte ”Nancy boy” på singel kändes de som det intressantaste pop/rockbandet, just då, i världen. En riktig stänkare som gjorde mig glad till mods och ivrig i mina lovord. Särskilt då med b-spår som ”Slackerbitch” och Smiths-covern ”Bigmouth strikes again”. Jag skulle nog, i svaga stunder, kunna hävda att det är den bästa […][...]