För mig brukar en överdriven förväntan på en skiva vara jobbigt. Det är med bävan jag lyssnar igenom vad alla kritiker kallar det bästa på flera år. Oftast blir jag besviken. Förväntningarna motsvaras högst sällan av allt som utlovats. Stor i orden blir oftast liten på jorden. Det är väl ingen överdrift att påstå att […][...]

Min första reaktion när jag fick den här skivan i handen var: ”Va! Får jag!?” Jag hade inte riktigt tänkt tanken att jag skulle få recensera Caesars Palace. Visst, jag hade tjatat om att få recensera en rockplatta ett tag. Men, Caesars. Skoj. Det tog ganska lång tid innan jag tog till mig föregångaren ”Youth […][...]

”We have a right to be here” sjunger Jenny Wilson tungt till en studsande synth och ett jagande komp i refrängen på ”We are the people”. Låten handlar inte om FFPs rätt till en plats på den svenska musikscenen, men för mig är det svårt att inte tänka på att det är det hon proklamerar. […][...]

Atomic Swing var inte dåliga när de lade av 1997. Popsicle var inte sämre när de lade av efter sitt sista album ”Stand Up and Testify”. Jag har alltid gillat båda dessa band, Atomic Swing med vissa förbehåll och Popsicle helt förbehållslöst. När sedan Niclas Frisk kom att producera Popsicles två sista plattor, ja då […][...]

Om man inte vet vilka Os Mutantes är behöver man inte skämmas. Bandet hade nämligen sin storhetstid mellan åren 1968-1972 för att sedan mer eller mindre falla i glömska. Om man dessutom lägger till att de är från Brasilien och sjunger det mesta av sitt material på portugisiska börjar man inse att det kanske inte […][...]

Förenklat kan man säga att debuten ”Kent” handlar om utanförskap och missnöje med sitt förutbestämda öde – ”varför får jag inte på mig dina blåjeans?” (”Blåjeans”). Känslan går igen i de ångestladdade texterna och musiken. Behovet av att ta sig bort från hemstaden med ”villa, Volvo, avkomma”-träsket. Temat var mer eller mindre det samma på […][...]

Eftersom det var elva år sedan Scritti Politti kom ut med en skiva borde de låta lite annorlunda. Jag gillar både genombrottsskivan ”Cupid & Psyche” och den i recensentkretsar smått föraktade ”Provision”, och uppskattar Green Gartsides låtar i vilken form de än framställs. Den här skivan låter annorlunda, visst. I fråga om vilka musikinstrument som […][...]

Red Hot Chili Peppers återkomst på musikscenen inleds med en mullrande, distad bas-ton som så småningom övergår i en plottrig funkhistoria som påminner om hur de lät för åtta år sedan på ”Blood Sugar Sex Magik”. Det känns som om de vill markera att de är tillbaka efter flera års strulande med droger, olyckor och […][...]

Stjärnorna under ögonen är fortfarande för mycket. ”Luke Skywalker” är fortfarande en av nittiotalets sämsta låtar. Jag lyssnar igenom ”Broder Daniel Forever” utan förhoppningar. Drygt 36 minuter senare är jag chockad. Henrik Berggren har börjat sjunga bra. Bandet är tajt. Det slamrar friskt och körerna lyfter upp låtarna till oanade höjder. Förutom Caesar´s Palace har […][...]

Om man tar en bas bestående av trummaskiner, samplingar och mer jordnära instrument, t.ex. fiol och akustiska gitarrer, och sedan piffar till det hela med en nypa Beck, ett stänk soul av typen Eric Gadd och avrundar med en rejäl dos hiphop och rapp av det gladare De La Soul- och A Tribe Called Quest-slaget, […][...]