Från den finska vänsterkanten kommer äkta paret Jimi Tenor och Nicole Willis med en samling låtar som åker ljudkana mellan 80-talets soul och 90/00-talets brutna jazz (dessutom med en helt oväntad mellanlandning smack bom mitt i 60-talets stötigaste JB-funksoul). Jag har lite svårt för den halva av skivan som låter som om den vore inspelad […][...]

Vem ska egentligen bli den nya Madonna? Av någon anledning har den här frågan legat högt upp på en hel hög mediala dagordningar. Vem kommer att ta över? Det faktum att Madonna inte ens har antytt att hon tänker lägga av någon gång snart (tvärtom släppte hon i år sin bästa skiva på väldigt länge) […][...]

Jag misstänker att de flesta musiker vill få till en klassiker någon gång. Ett album som alla framtida skivor i genren kommer ställas emot. Men kanske inte debuten. För då kommer alla uppföljare också jämföras med den. Blue Lines från 1991 skapade Bristolscenen helt på egen hand. Den var också den viktigaste skivan för det […][...]

”Thank you. Hope you enjoy Massive Attack.” Det var allt jag hann höra av belgiska Hooverphonic när de var förband åt just Massive Attack på Heaven i Stockholm 1998. Så går det när man har långsamma vänner. Jag var nämligen minst lika spänd på att se Hooverphonic som huvudakten. Gruppen hade nämligen precis släppt Blue […][...]

Du kanske har hört Lamyas singel Empires. Om inte är chansen hyfsat god att du hört ändå. Hon har nämligen dykt upp på skivor med Soul II Soul, James Brown, David Bowie, Duran Duran och Angelique Kidjo. Men nu är det alltså dags för henne själv. När jag för första gången hörde (och såg) Empires […][...]

För alla klubbmusikskallar är Paul Oakenfold ett välkänt namn. Men även om du tycker att dansmusik är eländig dunka-dunka har du sannolikt hört hans arbeten. Du har kanske hört hans produktionsarbete på Happy Mondays Pills, Thrills & Bellyaches. Kanske när han remixade Skunk Anansie, The Cure, Massive Attack, U2, Madonna, New Order, Stone Roses, Rolling […][...]

Första gången Chris Blackwell hörde reggae ska han snudd på fått panik, därför att han inte visste vad han skulle lyssna på bland alla ljud. ”Följ basen”, blev svaret. Ungefär så kände jag mig när jag tryckte in The Rough Guide to Nusrat Fateh Ali Khan i stereon. Första gången jag hörde Nusrat var när […][...]

Jag har aldrig sett Chemical Brothers live. Det kanske är därför jag aldrig har förstått. Om någon hade frågat mig, någon gång de senaste elva åren, vilken världens bästa musikvideo är, hade jag bombsäkert svarat Massive Attacks Unfinished Sympathy. En video där ingenting egentligen händer, men som ändå är mer fylld av händelser än de […][...]

Utan att ge mig in i debatten om kommersiell musik kontra underjord kan jag nog våga mig på en gissning att de flesta artister förmodligen har ”kunna leva på min musik” högst upp på sin lista. Men jag gissar att ”klassiker” också ligger rätt bra till för en, åtminstone, topp fem-placering. Med klassiker menar jag […][...]

”She the one you thought would never do a solo LP” Orden är Lisa Lopes egna. Och jag var väl en av dem som faktiskt trodde det. Hon har alltid stått lite bakom T-Boz och Chili. Speciellt som TLC med åren blivit allt mer sofistikerade och kommit längre och längre från den ”skiter i allt”-attityd […][...]