Utan att ge mig in i debatten om kommersiell musik kontra underjord kan jag nog våga mig på en gissning att de flesta artister förmodligen har ”kunna leva på min musik” högst upp på sin lista. Men jag gissar att ”klassiker” också ligger rätt bra till för en, åtminstone, topp fem-placering.

Med klassiker menar jag då en skiva som överlever sina femton minuter och ristar sitt avtryck bland skivor som kommer att influera kommande generationer. Infinite Mass klarade av att skapa en klassiker på första försöket. Genom att importera g-funken till Sverige fick de till ett av de riktigt stora svenska hiphop-albumen. Dessutom fick de hela Sverige att gunga och sjunga med till Parliament. Inte illa.

Men en klassiker betyder också problem. Allt du gör kommer att jämföras med den fullträffen. Fråga Massive Attack, Oasis eller Primal Scream. När det är dags för uppföljaren är det inte längre lika kul.

Mycket riktigt. Alwayz Somethang nådde inte upp till The Infinite Patio. Och jag kan väl säga det med en gång: Det gör inte The Face heller. Så var det avklarat.

Infinite Mass håller fast vid g-funken, likt dess sista försvarare, som i Me & You med en fet syntslinga som till och med skulle göra George Clinton avundsjuk. Men den här gången har man rört ihop en mer varierad kompott. Alla som hört hårdslående Rage Against The Machine-doftande singeln Bullet (och sett den fantastiskt snygga videon) vet vad som gömmer sig på The Face.

Och just hårda gitarrer, oftast levererade av ingen mindre än Dregen finns med lite här och där. Men tyvärr är det oftast något som inte stämmer. Det riktiga hureremöjligt-röjet vill aldrig infinna sig.

Då är det roligare när Infinite Mass gör hård mandolinragga i 9 Times Out Of 10. Eller som när de trycker ner ska, scratch, gitarrer, kastanjetter och marschstamp i Celebrate. Eller när de levererar tillbakalutad g-funk i People Talk och frenetisk g-funk i Enter The Dragon. Då gungar huvudet.

Men i övrigt finns det lite som får mig att vilja gunga med huvudet. Och det som stör mig mest är att det faktiskt är helt rätt nästan jämt. Det vimlar av snygga, och välplacerade, referenser och djupdykningar i hiphop- och funkhistorien såväl i musik som i text. Men de ger mig inte mer än ett höjt, igenkännande ögonbryn och ibland ett småleende. Det känns som om Infinite Mass hela tiden snubblar på fel sida om rumpskakargunget de fick till på The Infinite Patio. Och då spelar det ingen roll att man har gäster som Beverley Knight och Tanya Stephens.

Jag vill verkligen gilla The Face. Men ett så tokbra skivår som 2001 krävs mer för att jag ska bli nöjd.

Mycket mer.