”Thank you. Hope you enjoy Massive Attack.”

Det var allt jag hann höra av belgiska Hooverphonic när de var förband åt just Massive Attack på Heaven i Stockholm 1998. Så går det när man har långsamma vänner.

Jag var nämligen minst lika spänd på att se Hooverphonic som huvudakten. Gruppen hade nämligen precis släppt Blue Wonder Power Milk, uppföljaren till debuten A New Stereophonic Sound Spectacular. Och de löften som fanns på första skivan infriades nästan på den andra. Det var pop korsad med lite skvätt drum’n'bass, lite andra dansinfluenser och en dos annan electronica. Låtar som Battersea, 2Wicky och sanslöst vackra Eden hade jag sett fram emot att få höra live.

Nu blev det inte så.

Istället hoppades jag att det skulle bli en tredje skiva. Att det skulle bli tredje gången gillt. Men när The Magnificent Tree landade hade gruppen tagit ett steg i helt fel riktning. Stundtals, som i titelspåret, var det fantastiskt, men alltför mycket kändes teatralt och uppblåst. Det luftigt lätta från de två första skivorna hade sopats åt sidan.

När det nu är fjärde gången ut för belgarna hade jag inga större förväntningar. Hooverphonic lyckas inte ens nå dit. Den här gången har man förvandlats till ett svulstigt gitarrockband fullt ut. Nåja, nästan. Det finns undantag.

Wall of Sound-poppiga The World Is Mine får mig på bättre humör varje gång jag hör den. Human Interest låter som gamla Hooverphonic med sina storslagna stråkar och sina hydrofonblipp. Avslutande The Kiss är en lågmäld ballad i den avskalade, men storslagna, skolan, hur nu det går ihop.

Men annars… Tja. Det är på något sätt talande att inledande Sometimes har en refräng med orden ”sometimes we got to sing out of key”, för Geike Arnaert sjunger inte ens lika bra längre. Men det är förmodligen bara en följd av att musiken bakom henne havererat som ett korthus.

Själv plockar jag fram A New Stereophonic Sound Spectacular och Blue Wonder Power Milk och fortsätter drömma om världens bästa belgiska band som aldrig fanns.