Första gången Chris Blackwell hörde reggae ska han snudd på fått panik, därför att han inte visste vad han skulle lyssna på bland alla ljud. ”Följ basen”, blev svaret.

Ungefär så kände jag mig när jag tryckte in The Rough Guide to Nusrat Fateh Ali Khan i stereon.

Första gången jag hörde Nusrat var när Massive Attack remixade hans Mustt Mustt från skivan med samma namn 1990. Spännande var bara förnamnet. Men också förbaskat bra. Ungefär så långt har mitt förhållande till Nustrat Fateh Ali Khan sträckt sig. När en skiva i serien The Rough Guide To nu tillägnats honom tyckte jag det var ett lysande tillfälle att upptäcka honom.

Jag försöker hålla mig öppen till ny musik. Men här håller jag faktiskt på att vända i dörren. Det första spåret är en sju och en halv minuts orgie i dragspel, arabisk sång och tablassmatter. Det finns inte ens en basgång att ha som livlina. Första gången orkade jag faktiskt inte längre än halvvägs på första låten innan jag tryckte ut skivan igen och återvände till västmusikens trygga famn.

Sedan dess har jag lyssnat på skivan en massa gånger. Först fick jag kämpa för att överhuvudtaget orka med alla sjuttio minuter. Men efter ett tag hände något. Jag ska inte säga att jag förstår nu. Eller ens har börjat förstå. Men det finns något någonstans som jag gillar på nåt sätt.

Min guide in i musiken är det informativa cd-häftet. Det är intressant och rätt nödvändig läsning. Nusrat är en av de främsta företrädarna för ”qawwali”, en form av religiös musik som är del av Sufi-islam. Texterna har ofta flera hundra år på nacken och har religiöst innehåll. Islams version av gregoriansk kyrkosång om man så vill. Fast med instrument.

I häftet får jag också, förutom mycket mer om qawwali och sufi, lära mig att Nusrat, född i Punjab i Indien, framför sina texter på punjabi, det vill säga ett språk nära besläktat med hindi. Med andra ord är det inte arabisk sång, som jag först trodde.

Det här är ett tillfälle då jag egentligen inte skulle vilja sätta betyg. Mest därför att jag inte kan tillräckligt mycket. Mina öron vet inte hur de ska lyssna. Å andra sidan är det här en skiva just för mig. En ”för Dummies”-utgåva om hur man ska lyssna på Nusrat Fateh Ali Khan. Och samtidigt visa hans bredd.

Jag skulle hellre sett en riktig ”för Dummies”-utgåva. Fokus på hans mer ”västvänliga” produktioner under nittiotalet som en startpunkt för att sedan kunna leta mig bakåt. Att det bara finns med ett sådant spår på den här skivan, Dam Mast Qalandar (påminner lite om Yeke, Yeke), och att det dessutom ligger sist visar att människorna bakom samlingen inte tänkt göra det lätt för nybörjare. För precis som på Massive Attack-mixen blir mixen av Nusrats sång och instrument som syntar, trummor och gitarrer dynamisk och riktigt bra.

Kommer du att gilla den här skivan? Säkert inte. I alla fall inte de första tjugo genomlyssningarna.

Men samtidigt är det här en skiva som fler av oss som snöat in oss på västerländsk populärmusik borde lyssna på.