Recension
- Come With Us (cd) Chemical Brothers
- 2002
- Virgin
En ny kompis på tågresan
Lyssna
Externa länkar
- Kemifabriken
- En rätt välfylld officiell sajt. Flash, såklart.
Jag har aldrig sett Chemical Brothers live. Det kanske är därför jag aldrig har förstått.
Om någon hade frågat mig, någon gång de senaste elva åren, vilken världens bästa musikvideo är, hade jag bombsäkert svarat Massive Attacks Unfinished Sympathy. En video där ingenting egentligen händer, men som ändå är mer fylld av händelser än de flesta långfilmer. Enkel, men ändå så fruktansvärt genomtänkt. Och fantastiskt bra.
För första gången på väldigt länge dök det i slutet av förra året upp en allvarlig konkurrent till just Unfinished Sympathy: Chemical Brothers Star Guitar, som faktiskt för första gången fått mig att önska att jag hade en dvd-spelare (videon ligger med på dvd-singeln). På många sätt påminner den om Unfinished Sympathy. En enkel tågresa som byggts upp för att ge en perfekt illustration till musiken som spelas. Lika enkel, lika händelsefattigt fullspäckad, lika fantastisk.
Även utan tillhörande video gillar jag Star Guitar riktigt mycket. En till en början ganska anonym låt som växer något alldeles enormt. Och den fick mig att hoppas på Come With Us.
Man ska ju gilla Chemical Brothers. Varje album har hyllats av en hyfsat enig kritikerkår. Men albumen har aldrig klarat av att leva upp till de första låtar jag hört från respektive släpp: In Dust We Trust sopar banan med resten av debuten. Fantastiska Block Rockin’ Beats och Setting Sun var stora utropstecken på Dig Your Own Hole. Hey Boy Hey Girl var betydligt svagare, men ändå roligare än det mesta på Surrender. Det blir helt enkelt för mycket samma lika på en fullängdare med Tom och Ed. Och Fatboy Slim gör faktiskt roligare big beat än Chemical Brothers.
Det börjar på gammalt hederligt Chemical-vis med ett monoton rytm kryddad med en massa skruvande på rattar märkta ”ljud … nåt” i titelspåret. Likaså i It Began In Africa. Galaxy låter som en tråkigare kusin till Block Rockin’ Beats och Basement Jaxx Red Alert. My Elastic Eye känns som ett ratat spår från Adam F:s Kaos – Anti-acoustic Warfare. Richard Ashcroft gör varken från eller till i trista The Test.
Undantagen är briljanta Star Guitar, The State We’re In med sång av Beth Orton (en låt som faktiskt skulle kunnat vara ett av spåren på Central Reservation) och Denmark med sin makalöst svängiga bas och ettriga hi-hat.
Chemical Brothers ska ju vara fantastiska live. Kanske måste man ha sett dem för att verkligen förstå. Du som tycker Chemical Brothers är det bästa som finns kommer säkert gilla Come With Us.
Men med Star Guitar har jag åtminstone fått ett nytt soundtrack till mina tågresor.
Publicerad: 2002-02-01 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-17 17:23
10 kommentarer
ja, star guitar är verkligen asbra!! men eftersom jag litar blint på dagensskiva så struntar jag i att köpa skivan ändå… tills vidare.
#
Dagens skiva har alltid rätt.
#
Dagensskiva har rätt i att om man älskar Chemical Brothers så kommer man också älska denna skivan. Der är grymm!
#
Tänk att magiken kan sluta så tvärt; ”Private psychedelic reel” — sist på ”Dig your own hole” är det bästa Ed & Tom gjort. Första spåret på ”Surrender”, ”Music:Response” (väl?) är iofs helt OK, men sedan dog allt. Platt fall. Det verkar som att ”Come with us” inte är ett dugg bättre. Synd.
#
chemical brothers på arenan var den svettigaste konsert jag varit på. block rockin beats och red alert måste var väldigt avlägsna släktingar.
#
det här håller inte jag mä om… lätt en 7
#
Skivan är bättre än så tycker jag. Däremot har jag aldrig fattat vad som är så bra ”live”? Har sett dem två gånger och visst, det är tungt med bigbeat på sjukligt hög volym, men sen då?
#
Inte en 4 för guds skull! Tycker skivan är bland de bästa de gjort, inte så hård och spretig som de tidigare..
#
Ola Andersson suger älgsperma. Jag håller aldrig med honom. Det här är en av CB´s vackraste skivor!
#
Minst 8/10 skall det vara!
#
Kommentera eller pinga (trackback).