Vem ska egentligen bli den nya Madonna?

Av någon anledning har den här frågan legat högt upp på en hel hög mediala dagordningar. Vem kommer att ta över?

Det faktum att Madonna inte ens har antytt att hon tänker lägga av någon gång snart (tvärtom släppte hon i år sin bästa skiva på väldigt länge) och att hon än mindre redan ligger i jorden, ja, det verkar vara en mindre detalj. Lika intressant är att Kylie och Britney Spears nämns som de hetaste kandidaterna. Tillsammans har de en längre karriär än popdrottningen (något som Kylie nära nog fixar på egen hand). Ska man leta efter nästa Madonna borde man kanske vända blicken mot ännu en New York-inflyttad, dansande Flashdance-junkie med en tvivelaktig filminspelning i bagaget.

Nåja.

I vilket fall är faktiskt Kylie numer större än Madonna. I alla fall i Storbritannien. Ja, kanske inte om man tittar på helheten – Madonna ligger ju trots allt topp-tio över de artister som samlat ihop flest albumförsäljningsveckor i den brittiska listan. Någonsin. Dessutom den enda kvinnan i det tio-gänget. Tittar man på både influensfaktor och försäljningssiffror är ju Madonna det förra seklets överlägset största kvinnliga artist.

Men nu har i alla fall Kylie knipit åt sig platsen som den artist som haft den längsta karriären på den brittiska singellistans förstaplats. När senaste singeln Slow gick direkt upp på Englandslistans förstaplats passerade hon Madonna med några månader. Från det att Kylie lärde hela världen sjunga I Should Be So Lucky har det nästan gått 16 år.

Det borde förstås inte kunna hända en före detta såpastjärna med rötterna i Stock, Aitken & Watermans löpande-band-hitmaskin av Motown-snitt.

Jaja. I vilket fall är världens mest kända australiensiska tillbaka igen med ett nytt album. Men där de två föregångarna (särskilt Fever hämtade sin mesta inspiration från discon och SAW-åren) är det nu dags för en annan sida av Kylie. Grannar-Kylie, Tuggummipops-Kylie, Sexiga Kylie, Street Fighter-Kylie, Rödhåriga Kylie, Indie-Kylie, Nick Cave-Kylie, Disco-Kylie och osannolika-framgångar-en-gång-till-Kylie. Många skepnader har det blivit. Nu är det alltså dags för ännu en: r'n'b-Kylie. En mer mogen Kylie, som hon säger själv.

Hej och hå. ”Mogen”. Det brukar sällan vara ett gott tecken. Allt som oftast är det bara ett annat sätt att säga ”aptrist”.

Lyckligtvis är det inte så illa.

De första genomlyssningarna, däremot, lovade inte särskilt gott. Det kändes milt sagt anonymt, ungefär inget fastnade någonstans. Undantaget electroblopp-singeln Slow var det rätt urvattnad och lätt plastig r'n'b-pop som stod på körschemat. Men efter ett tag började låtarna få lite form.

Jämfört med föregångarna har sjuttiotal förvandlats till åttiotalets maskinella dansmusik. I synnerhet är det två namn som ekar extra tydligt: funkpop à la Prince och 2000-talsuppdatering av åttiotalssyntpopen som, jodå, Madonna ägnat sig åt på de senaste skivorna.

Ska man ägna sig åt åttiotal kan man förstås passa på att ta in en av årtiondets stora pionjärer: världens bästa Kurtis Mantronik. Bara det räcker för att jag ska bli glad. Lägg till att Kurtis två låtar dessutom tillhör de bästa på Body Language, särskilt toksvängiga Obsession, och Ola blir på danshumör. Dessutom gästar Green Gartside från Scritti Politti på en låt. Bara en sådan sak.

I övrigt är det rätt mycket Rodney Jerkins-vibbar kring de flesta produktioner. Red Blooded Woman är ett lyckat exempel på hur man kan återanvända den formeln. Tyvärr finns det desto fler exempel på det motsatta. Ja, och så har vi förstås I Feel For You (nej, inte den låten) som börjar i Odysseys version av Going Back to My Roots och slutar… ja, i någon slags artypopdisco. Skum, på ett ganska trevligt sätt. Slow tillhör även den en av albumets bästa låtar, liksom snyggt Massive Attack-vibbande balladen Loving Days (ja, jag är torsk på snygga stråkar).

Body Language är en bra skiva, men den borde varit bättre. Min största invändning är faktiskt att den inte känns som en Kylie-skiva. Det är för lite discoglam och för mycket stelopererad, glassig klubbyta av den typen som passerar rätt obemärkt förbi. Svalt sofistikerat, men på ett opersonligt sätt. Mest av allt saknar jag de där supersvängiga prozac-hitsen.

Kylie är fortfarande ungefär coolast i hela världen. Det är hon. Men på skivfronten får hon i år faktiskt stryk av såväl Madonna som lillsyrran Dannii.