Det hade varit mycket enklare om Chingy spelat in en skitdålig skiva, men det funkar så här också. För ett par veckor sen blev det ett sabla liv när jag skrev att hiphopen inte är per definition sexistisk. Jag skrev till och med att den mesta hiphopen som säljer multum inte är sexistisk. Däremot skrev […][...]

Visst kan man säga att hiphopen på många sätt handlar om beatmakarna, de där som sitter och skruvar fram musiken. Trots att de inblandade på Ison & Filles andra skiva inte går att räkna på båda händernas fingrar låter slutresultatet sammanhållet. Det säger en del om de båda huvudpersonernas starka personliga uttryck. Vid sidan av […][...]

Jag måste erkänna att jag faktiskt plockat bort Royce från listan över artister att hålla koll på. Efter det stora genombrottet med den mästerliga ”Boom” (jamen visst är det DJ Premier) plockade Sony fram det tunga artilleriet när det blev dags att spela in den egentliga debuten. Dre och The Neptunes fanns bland namnen som […][...]

För ungefär tio år sen var Son Doobie en del av den kreativa hiphopfamilj som samlades runt DJ Muggs. Han var ett av kugghjulen i skamlöst skramliga Funkdoobiest, som nästan nästan nådde upp till samma storsäljarstatus som House of Pain och Cypress Hill med utmärkta partyplattan ”Which Doobie U B?”. Idag står han och stampar […][...]

När Nicholas Ringskog Ferrada-Noli för ett par veckor sen frågade sig varför rappare inte får vara klyftiga satt jag som vanligt där som ett levande frågetecken och undrade vilka de här kvinnoförnedrande snubbarna som majorbolagen signar på löpande band, som säljer miljonupplagor och spelas på MTV och ZTV dagarna i ända, är. Jag lyssnar trots […][...]

Som jag har väntat. När Shoomp och Much More började cirkulera förra året sprang jag omkring i små glädjeturer på väggarna hemma i lägenheten. Här skulle jag kunna ha en alldeles för lång utläggning om varför De La Soul är ett av de bästa hiphop-band världen skådat, men jag nöjer mig med att konstatera att […][...]

Ett återförenat Wu-Tang Clan kändes faktiskt riktigt lockande i somras, trots att det var ganska länge sedan de var på topp. Kanske var det den där känslan av sista chansen som kittlade? För oss som trots allt missade spektaklet, men kanske framför allt för er som var med, kommer nu minnesmärket. Den sanktionerade liveupptagningen från […][...]

Med sitt debutalbum ”Boy in da Corner” knep Dizzee Rascal åt sig sista platsen på Dagensskivaredaktionens lista över de 50 bästa skivorna 2003. Förutom denna fantastiska utmärkelse fick han även en del mindre viktiga priser, som Mercury Music Prize, samt sålde en så där 250 000 exemplar av skivan. Inte illa. Plats 50 av de […][...]

Att beskriva hiphopen från den amerikanska södern handlar ofta om att framkalla bilder av fuktdrypande varmt farmliv och svettig sex eller helt enkelt om det vi brukar kalla funk. Trögt rullande och fläskigt vaggande. Stinkande och svettigt. Långt från storstadens glassiga nattklubbar. Här är ingen rädd för lite svett, snarare gäller regeln ju mer desto […][...]

Kommer ni ihåg Afroman? ”Because I Got High”? Jo, förmodligen. Hur som helst, nu är Mr Nyrik One Hit Wonder tillbaka med en dubbel och en 40 oz Colt 45 i näven. Finns det ingen gräns för vad stinkande nyrika får ta sig för? Ingen som kan sätta stoppa för sådana här knasdumma idéer? Afroman […][...]