Det tog inte många dagar mellan det att ODB dödförklarats och den här skivan utannonserades. En samling blandade inspelningar som inte har särskilt mycket att göra med de låtar som var avsedda för den egentliga uppföljaren till ”N***a Please”. DJ Premier och Mark Ronson har producerat skivans två första och bästa låtar. Resten av beaten […][...]

Trick loves the kids, så mycket att han släpat in en hel barnkör och delar ut visdomsord till aspirerande unga rappare som fått rådet av en sur syo att det är bättre att skaffa sig en realistisk karriär som byggnadsarbetare. Samtidigt älskar han sin smutsiga södernfunk, västkustgangsta och crunk juice lika mycket. Det finns ingen […][...]

Patrik H: Omar Credle är en av medlemmarna i backletarkonstellationen D.I.T.C.. Efter mindre och till slut näst intill obefintliga försäljningsframgångar ramlade han ur rampljuset och om jag fattat rätt kommer den här skivan via Japan först istället för Staten Island och Boston där den mixats. För beaten står bland annat svenske Soul Supreme som visat […][...]

Generellt sett är Timbuk aldrig dålig. Men generellt får Timbuk ständigt sjua. Generellt om igen. Timbuktu har på något vis en hög genomjämn nivå. Det är aldrig någonsin dåligt. Men på sina studioalbum blir det aldrig heller det där extra fantastiska. Han verkar inte komma ifrån det denna gång heller. Inte heller går han ifrån […][...]

Det hade egentligen räckt med det där fantastiska Dre-pianot i inledande ”Westside Story” för att jag skulle bli nöjd. När kyrkklockan ringer i bakgrunden strax innan 50 Cent börjar sluddra refrängen vet jag att jag snart kommer att springa runt och skrika g-g-g-g-g-unit! Likt en av Pavlovs hundar svarar min nacke på ännu ett benhårt […][...]

DJ:n. Hiphopens många gånger mest förbisedda människor. Det som en gång började som hiphopens verkliga själ och hjärta har alltmer förpassats till kulisserna i takt med att även hiphopen på många sätt kommit att domineras av solostjärnor och megaproducenter. Men så finns det förstås DJ:s av den gamla skolan. Beatsnickrare. DJ Embee, långt bakom Looptroop-kollegorna […][...]

1971 Funkadelic. Sen. 1982 Bad Brains. 1988 24-7 Spyz. 2004 Mos Def. Eller. 1984 Run DMC. 2002 The Roots. 2004 Mos Def. Eller både och. Å den tredje sidan är det också en direkt fortsättning på Black Star och ”Black on Both Sides”. För även om The Mighty Mos har spelat in en knippe låtar […][...]

Äh fan, jag vet inte var jag ska börja. Ska jag ta det positiva först eller det dräpande? Ska jag linda in det i en bakgrundsresumé om Diegos argentinska rötter? Om arbetarkvarteren runt Möllevången i Malmö? Om hur Malmö nästa år blir första staden där majoriteten inte har sina rötter i Sverige? Kanske nåt om […][...]

Alltså det går ju inte att hävda att det här är dåligt på riktigt med hedern i behåll. Dr Dre garanterar att lägsta nivå är hyggligt hög och Em skriver sina texter med vässad penna. Däremot är det inte särskilt svårt att upptäcka att autopiloten är påslagen. Det finns inget nytt under solen och om […][...]

Som en golden retriever snarare än en greyhound, så känns Snoop Dogg år 2004. Han har förvandlats till gangstahiphopens mysfarbror (eller ständige snuskgubbe om ni så vill). Han biter inte särskilt hårt och upprör nätt och jämnt en indiemoralist längre. (Det skulle möjligen vara i den moderna mördarballaden ”Can U Control Yo Hoe” där Snoop […][...]