För ungefär tio år sen var Son Doobie en del av den kreativa hiphopfamilj som samlades runt DJ Muggs. Han var ett av kugghjulen i skamlöst skramliga Funkdoobiest, som nästan nästan nådde upp till samma storsäljarstatus som House of Pain och Cypress Hill med utmärkta partyplattan ”Which Doobie U B?”.

Idag står han och stampar på ungefär samma fläck som då.

Det är opolerat och skramligt. Ganska oraffinerat och ett utmärkt exempel på hur mycket hiphopen utvecklats under de senaste tio åren. Både vad gäller produktion och rimsmide. Son Doobie slår släggan rakt på det glödande röda järnet. Du kan se rimmen komma en låt eller två i förväg.

Det är inget vidare gott betyg.

Nu är det här kanske inte direkt dåligt. Det är snarare kompetent hantverk. Problemet är bara att hantverket rimsmide utvecklats och att Son Doobie hamrar ut samma tjocka järnbitar enligt samma gamla raka löpande band-modell.

Och om jag bortser från någon enstaka låt, som tivoliorgelrullande ”Dub Sack and Blunt Wraps”, finns här väldigt lite jag har något större intresse av att återvända till. Sen får han vara hur trogen sitt arv han vill. Jag lyssnar hellre på klassikerna än återupprepningarna utan ungdomligt otålig nerv.