Jag måste erkänna att jag faktiskt plockat bort Royce från listan över artister att hålla koll på. Efter det stora genombrottet med den mästerliga ”Boom” (jamen visst är det DJ Premier) plockade Sony fram det tunga artilleriet när det blev dags att spela in den egentliga debuten. Dre och The Neptunes fanns bland namnen som kopplades in.

Och… ja. Det gick väl sådär. På många sätt, inte minst rent materialmässigt.

Ett förlorat storbolagskontrakt och några dissväxlingar med forne kollegan Eminem hade jag för länge sedan tappat intresset. När senaste Royce-släppet, till på köpet ett mixtape, landade hos redaktionen var det ingen som ville ha skivan. Inte jag heller. Tydligen ville jag inte ha den minst av alla som inte ville ha den, eftersom den till slut ändå landade hos mig. Jag bestämde mig för en pliktskyldig genomlyssning och kanske, eventuellt en recension där jag kunde bekräfta mina förutfattade meningar.

Gissa om jag blev förvånad.

Jag vet inte det är underdogen i Royce som vässat klorna, men Royce låter piggare än, tja, väldigt länge. Som att det passat honom att kasta storbolagskostymen.

Nu är inte ”The M.I.C.” ett särskilt anmärkningsvärt hiphop-album (eller okej, det är ju inte ett riktigt hiphop-album, men ni fattar vad jag menar). En musikaliskt ganska okomplicerad affär. Men trots det fångar ”The M.I.C.” mitt öra. Eller så kanske det är just därför att musiken och beaten, utan att vara dåliga, inte tar så mycket plats som så mycket av strålkastarljuset hamnar på Royce. Och hans rappande.

När jag recenserade ”Rock City” tyckte jag att Royce förtjänade bättre musik. Det gör jag fortfarande. För rappa kan han. Visst, texternas teman känns igen, vi har hört dem många gånger förr från rappare som sparkar på fejkande posörer och branschen i allmänhet. Men det är svårt att inte imponeras av uppvisningen i ”52 Bars”. Royce har på många sätt tagit sitt rappande tillbaka till kärnan och har många gånger klätts i passande old school-doftande beats. Som ”Straight Outta Compton”-slamriga ”Fuck a Hook” (som dessutom innehåller några snygga blinkningar till Ice Cube).

Visst, musikaliskt kan allt vridas upp några snäpp till, men Royce känns väldigt mycket på rätt spår. Kan han jobba vidare åt samma håll kan det kommande albumet bli betydligt mer intressant än jag vågat gissa.