Att beskriva hiphopen från den amerikanska södern handlar ofta om att framkalla bilder av fuktdrypande varmt farmliv och svettig sex eller helt enkelt om det vi brukar kalla funk. Trögt rullande och fläskigt vaggande. Stinkande och svettigt. Långt från storstadens glassiga nattklubbar. Här är ingen rädd för lite svett, snarare gäller regeln ju mer desto bättre. Det är gunget som räknas.

Mystikal kommer med den stötigaste och fläskigast svängande sorten. Utrustad med en röst som brölar från botten av kistan. Som en amerikansk motsvarighet till de tuffast grymtande från Jamaica. En röst som passar som grep i söderns dynga.

Det är till Mystikal The Neptunes gett alla sina riktigt tunggumpiga beat. Där saxofonerna brummar och de bredaste bastrummorna bullrar. Neptunes stakar ut riktningen och när de nu rockat vidare är det typiskt att efterföljarna Cool & Dre ligger bakom den nya låten (alla samlingar måste ha en ny låt på 00-talet). Mystikal vrålar ”right chea” igen och gurgelrappar på karaktäristiskt vis medan laserljuden viner i bakgrunden, men någon superhit lär ”Hypno” knappast bli.

Det finns stunder när Mystikal är precis vad jag behöver (som när jag tvingats lyssna på Jill Scotts senaste en gång för mycket till exempel). När jag behöver något riktigt fläskigt och bröligt. Och eftersom han aldrig riktigt lyckats få till ett helt album tidigare är den här samlingen precis vad jag behövde. Precis som flottig KFC-kyckling med potatismos och brunsås kan vara det bästa som finns.

Varning utfärdas för överdrivet nyttjande.
Risk för kärlförtjockning föreligger.