Jag vill ju inte sluta hoppas. Det spelar ingen roll om en artist befinner sig i en till synes permanent formsvacka, har de väl en gång gjort en sån där magisk låt som etsat sig fast och som jag ständigt återvänder till är jag beredd att ge dem hur många chanser som helst oavsett hur […][...]

Vill man ha sin techno elegant och dubbig, sina beats brutna och house djupt svängande måste de tre producentnamnen bakom Voom Voom framstå som ett veritabelt dreamteam. Efter släpp med bland andra Kruder & Dorfmeister, Peace Orchestra och Trüby Trio gör nu, Peter Kruder, Christian Prommer och Roland Appel, gemensam sak på ”Peng Peng”. Men […][...]

Första gången jag hörde talas om Death From Above 1979 var när jag läste Ika Johannessons intervju med dem i Sex #6. Det lät helt osannolikt. Två kanadensare (varningsflagg) som spelade någon sorts dansant hårdrock på bas och trummor. Det lät för galet för att jag skulle våga tro på det. Några månader senare flyttade […][...]

Brothers and sisters I come here today to ax you one question I wanna know what happened to the SOUL POWER? Secret Sounds. Roy Davies. Fred Wesley & The JB’s. Roxy Music. Blaze. Rickster. Sunburst Band. Kings of Tomorrow. The Salsoul Orchestra. Glenn Underground. Basement Boys. Remixer av Steve ‘Silk’ Hurley och Frankie Feliciano. Joey […][...]

Efter det att Tracey Thorn och Ben Watt för fyra år sedan beslöt sig att lägga Everything But The Girl på is har Watt allt mer renodlat sitt intresse för dansant house av det djupare slaget. Under pseudonymen Lazy Dog har han startat klubb med samma namn, producerat, gett ut skivor, gjort remixer åt artister […][...]

Samlingsserien ”Late Night Tales” skulle väl kunna sägas handla om efterfestmusik. Musik för småtimmarna. Med Jamiroquai kommer den tionde volymen. Först ut var Fila Brazilia och härnäst följer Turin Brakes. Hyfsad spridning alltså. Oftast brittisk. Jay väljer och vrakar i backarna märkta disco, funk, soul och jazz. Mest disco. Han plockar fram välkänt och okänt […][...]

Möta Gud. Där har du det alla som skriver om musik vill göra. Innerst inne. Kanske inte bokstavligen talat. Kanske inte genom att bli religiös på riktigt, med bokstavstro och regelbundna kyrkobesök. Men det är samma känsla vi ute efter. Och åtminstone ett kyrkobesök. Men inte ett besök i en gammal hederlig svensk kyrka i […][...]

Det finns, grovt förenklat, ett par olika varianter av soundtracks av typen ”musik från filmen”. Dels den i r'n'b- och hiphopsammanhang så populära varianten med mängder av exklusiva och nyskrivna låtar. Dels varianten där filmskaparen samlar ihop en rad med gamla låtar som han tycker passar filmens scener (Quentin Tarantino var 90-talets kung i den […][...]

Jag har många oförglömliga musikminnen, men ett som jag minns alldeles speciellt är när jag som 15-åring i Italien första gången hörde ”I Feel Love” med Donna Summer. Året var 1977 och mitt hjärta stannade för att sedan börja slå dubbla slag, precis i takt med musikens 130 slag/minut. Så hade jag aldrig hört någon […][...]

Nu gissar jag bara, men jag tror att de tre ord som rubriken utgörs av fick rätt många att storma från datorn i panik, skrikande ”neej, neej, neej!” medan de försökte få huvudet att sluta göra en Linda Blair. Tre otäcka ord. Italiensk, plast, disco. Plast? Ja, inte i själen då, men väl i maskinerna […][...]